Verktyg

BDSM-novell av Magnuz Binder.

Hon kände sig som en fiolsträng. Lika sträckt i alla fall. Hennes fötter och vader värkte redan av att ha tvingats stå på tå en bra stund. Det vill säga, egentligen var hon inte tvingad att stå på tå, hon kunde också överlåta sin tyngd på sina handleder. Så mycket valfrihet hade hon i alla fall. Men hon föredrog än så länge att försöka bära upp huvuddelen av sin tyngd på sina tår. Den lilla del av dem hon genom att sträcka fötterna maximalt kunde få ned i golvet.

Hon hade varit litet förvånad först när han hade bundit ihop hennes händer framför henne, han brukade alltid bakbinda henne annars. Eventuella planer på att fråga om den lilla variationen hade hon dock fått inställa på grund av den stora röda gummiboll som han hade spänt fast i hennes mun med en läderrem bakom hennes nacke. Men variationen hade ändå fått sin förklaring när han hade dragit repet från hennes händer upp över kroken i taket och sträckt det. Och sträckt det ännu mer. Och sedan sträckt det ännu en bit till tills hon stod rak som ett utropstecken och balanserade på tåspetsarna. När han hade fäst repet med ett par halvslag om egen part hade han faktiskt "råkat" slacka det ett par centimeter så att hon åtminstone hade kunnat gå ned från tåspetsarna till trampdynorna under tårna. Med nöd och näppe.

Han hade fortsatt med att binda ihop hennes fötter med ett annat rep. Först hade han bundit ihop hennes fotleder tajt, sedan hade han lindat repet flera varv runt hennes fotvalv och tvingat själva fötterna så tätt ihop att de var som hopgjutna, och till sist hade han till och med bundit ihop hennes stortår med varandra innan han gjorde de avslutande najningarna och knutarna.

Men han var inte nöjd med det. Ett lååångt rep hade kommit fram och det hade han lindat varv efter varv, sida vid sida, upp från hennes hopbundna fotleder, högre och högre upp på smalbenen till strax under knäna. När han till slut hade najat ihop de sista varven strax ovanför knäna och knutit fast repet var halva hennes ben invävda i en kokong av rep och så hårt hoppressade att hon undrade om de någonsin skulle gå att sära igen.

Och sedan hade han gjort samma sak med hennes underarmar. Vartefter hennes armbågar hade tvingats ihop när han lindat underarmarna nedåt från de tajt hopbundna och uppsträckta handlederna hade hennes huvud pressats framåt och nedåt så att hennes naturligaste blickfång till sist hade varit golvet rakt framför henne. Där hade han sedan lagt fram ett antal föremål som hon nu av rent fysiska skäl hade svårt att ta blicken från.

De tre stora skruvtvingarna hade hon kunnat identifiera, hon hade sett sådana förut. Men sedan fanns där också två hopböjda metallband med skruvar på och något som såg ut som en elmotor med mycket lång sladd och remmar på. Hon var inte helt säker på att hon ville veta vad de var för något och framförallt inte vad han hade tänkt använda dem till.

Den framtvingade böjningen av hennes huvud tillsammans med den stora gummibollen i hennes mun, som omöjliggjorde varje försök att svälja, hade fått henne att börja dregla. Långa strängar av saliv segade sig långsamt från bollen och hennes haka ned på hennes bröst och mage. Därifrån rann de sakta vidare ned över hennes mage, underliv och lår, tills de hejdades och sögs upp av repen som sammanfogade hennes ben. Om hon försökte luta sig litet framåt kunde hon få åtminstone en del av saliven att landa direkt på golvet, men då kändes det som om hon höll på att dra axlarna ur led i stället. Så hon rätade upp sig och morrade tyst bakom munkavlen över att tvingas stå och dregla på sig själv.

Nu kom han in i rummet igen med ytterligare några tillskott till samlingen framför henne. Välbekanta saker den här gången: ett ridspö, en skruvmejsel och en ask kondomer. Han lade ned sakerna framför henne och satte sig själv i skräddarställning bredvid dem. Hennes blick vandrade mellan föremålen och honom. Han tittade upp på henne och log.

"Jag antar att du undrar över vad som är på gång? Jag ska förklara vartefter, även om mycket nog ger sig självt."

Han sträckte sig fram efter ett av metallbanden, tog det och höll upp det, samtidigt som han tog skruvmejseln med andra handen.

"Det här är en skruvklämma. Den kan man använda för att fästa till exempel grova slangar på utlopp. Man trär bandet över slangen runt utloppstappen och drar åt den genom att skruva på den här skruven. Öglan på bandet krymper då och ger en väldigt tät förslutning. De finns att köpa i välsorterade järnaffärer i diverse storlekar. Just den här går att dra åt från de nuvarande 12 centimetrarnas diameter ned till ungefär åtta centimeters diameter. Jag tror det blir väldigt lagom för vad jag hade tänkt mig..."

Hon insåg vad han hade tänkt sig redan innan han sträckte sig upp och trädde bandet över hennes ena bröst ända in till basen. Ett uppgivet stön trängde fram bakom munkavlen och hon skakade huvudet så att salivsträngarna flög åt alla håll.

"Så så så, stilla. Du dreglar ju på mig när du gör så där..." mästrade han.

Han tog ett stadigt tag om den del av bandet som skruven satt på och måttade in skruvmejseln i skruvhuvudet. Sedan började han skruva. Det tog en stund och ett antal varv innan hon började känna hur bandet stramade. Men sedan blev det sakta värre och värre.

"Observera att jag håller ett finger under bandskarven så att inte din ömtåliga brösthud ska klämmas in där och nypas fast. Det vore ju synd att råka märka dina fina bröst på det sättet." sade han i en ton som antydde att han förväntade sig hennes uppskattning för hans omtänksamhet.

Med tanke på att trycket nu hade ökat så att hennes bröst kändes som en sprängfylld vattenballong och att hans finger under bandet kändes som om det skulle gräva sig rakt igenom hennes bröst var hon inte säker på att hon var beredd att visa honom någon större uppskattning. Och han fortsatte skruva. Snart var hon säker på att bröstet skulle explodera, men det bara fortsatte svälla utåt vartefter metallbandet runt dess bas krympte. Till slut hade han skruvat färdigt och lirkade försiktigt ut sitt finger från under bandet.

"Så! Det blev tajt!" sade han förnöjt. "Jag hade gärna dragit åt det litet till, men faktum är att gängorna tog slut..."

Hon kände ett ögonblick en nästan oändlig tacksamhet, inte mot honom, men mot den tillverkare som inte hade gjort fler gängor på bandet. Bröstet stod ut som en övermogen melon, fast blårött och glänsande som om någon hade oljat in det. Hon försökte förtränga hur det bultade i det, men var övertygad om att om någon så mycket som petade på det med ett vasst föremål skulle det explodera som en ballong.

"Och så tar vi det andra" sade han glatt.

När han var färdig med det andra bröstet efter en bra stunds skruvande så var hon inte säker på om det andra bandet hade haft så många fler gängor eller om det bröstet var så mycket större. Det kändes i vilket fall som om det bröstet var ännu mer spänt och svullet, och den metallklädda basen på bröstet såg nästan löjligt liten ut jämfört med den stora, mörkt blåvioletta, glänsande ballong som svällde ut från det. Fast när hon tittade igen insåg hon att det första bröstet såg nästan likadant ut vid det här laget.

"Det var steg ett det, nu är det dags för steg två." sade han med en ton som fick henne att tänka på en katt som just slickade grädde ur morrhåren.

Han tog upp en av skruvtvingarna från golvet och höll upp den framför henne.

"Jag antar att du vet vad det här är? De hade extrapris på dem i samma järnhandel där jag köpte skruvklämmorna. De är inte så mycket att orda om men de är faktiskt geniala när det gäller att klämma ihop saker, vare sig det gäller träbitar som ska limmas ihop eller, som i det här fallet, något annat..."

Hon insåg med en nästan krampaktig känsla i mellangärdet vad detta "något annat" var. Hon stönade högt bakom munkavlen och ruskade så frenetiskt på huvudet att hon höll på att sprutlackera hela rummet med saliv. Inte för att det hejdade honom nämnvärt utan bara renderade henne kommentaren:

"Jag vet någon som ska få torka upp här sedan när hon har kommit loss..."

Han passade tvingen runt hennes ena ballong till bröst, tryckte ihop den litet så att den greppade bröstet och började sedan skruva. Hon kved högt bakom munkavlen och undrade desperat om en insikt om att någon skulle bli tvungen att torka bröstsubstans från hennes sprängda bröst över hela rummet skulle kunna få honom att sluta skruva. Men han fortsatte tills hon var säker på att skruvtvingens båda delar möttes inne i hennes bröst med bara ett tunt skikt skinn och krossad bröstvävnad emellan.

"Så där ja!" sade han. "Jag vill inte dra åt den så hårt eftersom jag förstår att dina bröst redan är en aning ...sensitiviserade..."

Mitt i allt sitt elände började hon fnittra hysteriskt bakom munkavlen. "sensitiviserade"??? Det måste ha varit århundradets underdrift för ett par bihang som hon just nu önskade att hon aldrig hade begåvats med och som fick henne att inse hur det måste vara för någon som just blivit överkörd till hälften av en ångvält.

Han tittade upp på henne med ett lyft ögonbryn.

"Jag är glad att höra att du uppskattar det. Jag var inte riktigt säker på om du skulle gilla den här varianten. Sådan tur att du kan ha dubbelt så roligt när jag är färdig..."

Hon var inte helt säker på om det var en ren sarkasm, om han bara spelade dum, eller om han faktiskt trodde att hon uppskattade den här tortyren. Innan hon hade hunnit fundera färdigt på det gav dock den andra skruvtvingen henne helt andra saker att tänka på.

När han var färdig med det andra bröstet hade hon slutat fnittra och andades med korta, grunda andetag. Dels på grund av den intensiva smärtan men också därför att djupa andetag var helt omöjliga. Hon var säker på att hon skulle ha slitit av sig brösten om hon hade andats djupt en enda gång, som det stramade nu. Å andra sidan var hon inte säker på att det var en rakt igenom dålig idé med tanke på de känselsensationer som vällde ut som intensiva smärtvågor från hennes hoppressade bröst, genom hennes bröstkorg och vidare genom hela hennes kropp.

Hon hängde vid det här laget lealös i repen från taket med halvslutna ögon. Genom ögonfransarna såg hon simmigt hur han tog upp den tredje skruvtvingen. Hon förstod inte vad han tänkte göra med den. Men sakta började hennes smärtdimmiga hjärna förstå när han tog fram en kondom och rullade på den på skruvtvingens fasta käft. När han sedan började pressa in och upp den mellan hennes lår hade hon inte minsta tvekan längre.

Hon blev först förvånad över hur lätt den grova, kondomklädda tvingkäften gled in i henne, men sedan insåg hon att behandlingen av hennes bröst trots, eller kanske snarare tack vare, smärtan hade gjort henne rejält kåt och våt. Han brukade kalla henne "smärtkåt" när han randade upp henne och förvandlade henne till en liten flämtande hög av lusta. Hon brukade, mest för principens skull, protestera mot detta, men just nu skulle hon utan omsvep erkänna att det var just det hon var. Och det grova, kantiga verktyget i hennes sköte gjorde henne inte mindre kåt.

Snabbt justerade han in tvingen så att dess skruvkäft låg an mot hennes pubisberg, eller faktiskt snarare strax ovanför det. Så långt in i henne satt tvingens andra käft. Och så började han skruva. Det gjorde faktiskt inte ont. Åtminstone inte till att börja med. Snarare hetsade det henne ännu mer när den inre käften pressades mot den känsliga framväggen i hennes slida och de små vibrationerna från skruven som drogs åt fortplantade sig dit.

Sedan blev hon medveten om att hon började bli kissnödig. Hon insåg när hon såg hur djupt skruvkäften sjunkit in i det mjuka hullet under hennes mage att tvingen måste pressa ihop hennes urinblåsa ordentligt vid det här laget. Vartefter han skruvade blev känslan av kissnödighet alltmer påträngande. Till sist fick hon stå och knipa hårt för att inte kissa på sig. Hon kved bakom munkavlen och skakade alltmer desperat på huvudet. Då slutade han.

"Sådär ja. Nu är det bara lá piece de la resistance kvar." sade han muntert medan han tog upp det sista föremålet från golvet.

Hon tittade närmast skräckfyllt på honom och väntade med bävan på att han skulle förklara det motorliknande föremålet stort ungefär som två knytnävar i hans hand.

"Det här är en betongstamp. Eller rättare sagt, den används för att stampa betong, det vill säga att skaka ut luftbubblor ur nygjuten betong innan den stelnar så att den blir mer kompakt och hållfast. Den fungerar genom att alstra mycket kraftiga vibrationer. Principen är faktiskt densamma som för en vanlig sexvibrator, en motor med en obalanserad vikt på en axel som får den att skaka när den snurrar. Skillnaden är att den här nog är cirka hundra gånger kraftigare. Man spänner fast stampen med remmarna på en planka eller stång som man sedan går och kör ner i betongen och flyttar runt så att all betong stampas. Den är också inköpt i samma välsorterade järnhandel som de andra leksakerna. Och nu tänkte jag att vi kunde låtsas att du är betong, du verkar ju ändå ha nästan samma konsistens som nygjuten betong vid det här laget..."

Med det spände han fast stampen vid skruvtvingen i hennes underliv genom att trä remmarna runt metallstaven som förband käften i hennes sköte med den som grävde sig in i hennes pubisberg. När den satt stadigt på plats grep han tag i kontakten i änden av den långa sladden från skruvtvingen och reste sig upp. På vägen upp lyfte han hennes haka så långt det gick och tryckte en kyss på hennes kind. Den skickade en ilning genom hela hennes kropp.

"En nackdel med de här stamparna är att de inte är steglöst reglerbara. De har bara två lägen: kontakt i och de vibrerar, och kontakt ur och de är stilla." förklarade han medan han gick över till närmaste vägguttag.

Hon spände sig och slöt ögonen när han böjde sig ned mot urtaget.

"Here we go!"

Hon hörde det svaga klicket av kontakten i urtaget bråkdelen av en sekund innan hennes underliv exploderade. Allting annat bara försvann och allt hon var medveten om var de fruktansvärda skakningarna som hon trodde skulle slita hennes kropp i stycken. Hon märkte inte ens hur kontrollen över hennes hoppressade urinblåsa försvann och hur urinen sprutade ut över >golvet. Hon var inte medveten om hur hela hennes kropp blev en skakande sprättbåge. Smärtan från hennes bröst var intensivare än någonsin men drunknade i sensationerna från hennes underliv. Efter några sekunder insåg hon att hon faktiskt kom. Gång på gång på gång. Men till och med orgasmkramperna drunknade nästan helt i de vanvettiga vibrationerna. Det var inte njutningsfullt men gick inte heller att definiera som smärtsamt, det bara var. Sakta, sakta började orgasmvågorna bryta igenom täcket av vibrationer. Herregud, hon måste ha hunnit komma flera tiotals gånger bara under de första minuterna och hon hade knappt märkt det. Men nu byggdes intensiteten i orgasmerna upp och överröstade mer och mer vibrationerna i hennes underliv och hela hennes kropp, men samtidigt smälte de samman mer och mer. Varje vibration blev en orgasm. Till slut kortslöts hennes hjärna och hon förmådde inte registrera någonting alls längre. Hon, orgasmerna, vibrationerna, smärtan, allt bara var, nu och för evigt.

Sakta kom hon till sans igen. Hon var öm överallt. Hennes bröst dunkade värre än den värsta baksmälla hon någonsin upplevt, varje muskel skrek, och varje led skar så snart hon försökte röra sig. Bara hennes underliv var helt stumt. Hon låg på sängen. Alla rep var borta, munkavlen, alla verktygen. Trots smärtan att röra sig lät hon sin hand söka sig ned mot sitt stumma underliv. Hon skulle på något sätt inte bli förvånad om det var borta. Losskakat. Men när hennes hand vidrörde stället där hennes pubisberg borde finnas skrek hon. Av smärta. Hennes underliv fanns kvar. Definitivt! Hon kunde inte känna det, men minsta beröring kändes som ett glödande släggslag.

Han kom in i rummet. I händerna hade han en bricka. Hon kunde känna lukten av te. Försiktigt satte han ned brickan på nattduksbordet och satte sig bredvid henne på sängen. Rörelsen i madrassen som fortplantades till hennes kropp fick henne att flämta och kvida högt. Gud, hon hade aldrig varit med om en sådan ömhet förr, inte ens i rumpan efter hans värsta upprandningar. Och nu verkade hela hennes kropp vara lika öm. När han sträckte fram handen mot henne skrek hon rakt ut:

"Rör mig inte!!! Rör mig inte!!! Om du rör mig dör du!!!"

Han såg så chockad och fånig ut vid hennes utbrott att hon plötsligt började skratta. Trots att skrattet fick varenda nervände i hennes kropp att skrika så kunde hon inte sluta. Med tårarna rinnande flämtade hon:

"Jo, rör mig! Krama mig! Håll mig! Hårt!!!"

Hon fortsatte skratta, blandat med hulkningar, när han tog henne i sin famn.

"Gud så du har stökat till mig!" väste hon mellan skrattkramperna och hulkningarna. "Jag vet inte ens var jag har min kropp. Eller om jag vill veta det! Var får du alltifrån?!?"

Han kramade henne hårt nu utan att svara, och hon kramade tillbaka ännu hårdare. På något sätt verkade den hårda beröringen sakta räta ut hennes hopknutna nerver igen. Hon drog en darrande suck och slappnade av litet. Han höll henne lika hårt fortfarande. Med ena handen strök hon över sina tårvåta kinder.

"Tack!" viskade hon. "Det var otroligt! Herregud, jag var säker på att jag skulle skakas sönder så att bara händerna hängde kvar från taket. Men samtidigt... Åh, du är tokig!"

Hon försökte skjuta honom ifrån sig och sakta släppte han sitt hårda famntag. När hon hade fått honom så långt ifrån sig att hon kunde möta hans blick såg hon att även hans kinder var våta.

"Jag blev orolig att jag hade gått för långt där." viskade han med skälvande röst. "När jag stängde av stampen och du överhuvudtaget inte reagerade längre... Jag blev livrädd! Jag förstod inte riktigt hur kraftfull den var..."

Hon strök bort det våta från hans kinder.

"Tok!" skrattade hon. "Som du har tränat mig borde du ha förstått att jag tål mer än så. Men den var... Jeez!"

Han log och hon fortsatte:

"Men nästa gång du använder den där stampen behöver du inte slösa energi på alla andra dekorationer. Den är mer än nog i sig!"

"Nästa gång...?" sade han med en liten skälvning men ändå skratt i rösten. "Jag tror du börjar återhämta dig. Och tur är väl det. Du har ett lekrum som ser ut som rena katastrofzonen att städa upp!"

"Ja, härskare." pep hon fram och började sedan gapskratta. "Dummer! Gå och hämta svabben medan jag dricker mitt te, James!"