Superbus

BDSM-novell av Magnuz Binder.

Han stod på helspänn med varje sinne skärpt till det yttersta, spanade, lyssnade efter ett karakteristiskt ljud, beredd på blixtsnabb reaktion. Hans visir förstärkte det svaga ljuset och zoomade blixtsnabbt när han fokuserade på något misstänkt. Han höll staven redo framför sig, händerna på kontrollerna, klar att svingas som en påk eller yxa, eller spruta eld eller avfyra raketprojektiler. Han var beredd oavsett vad som skulle hända. Väntande tålmodig, orörlig, osynlig, som en orm på sitt byte, klar att hugga. Hans mörka, glänsande dräkt lät honom smälta in i skuggorna och bara de ljusa handskarna, stövlarna och bältet kunde avslöja honom om någon verkligen detaljgranskade hans gömställe. Men ingen visste att han lurpassade där, framförallt inte hon.

Plötsligt spetsade han öronen. Ett karakteristiskt vinande nådde hans trumhinnor. Det var svagt, avskärmat, men han uppfattade det utan problem, försökte avgöra varifrån det kom. I samma ögonblick som han insåg att det kom bakfrån, från andra sidan den massiva betongväggen bakom honom insåg han också att han var försent ute. Han försökte vräka sig åt sidan, accelerera med hjälp av jettarna på handleder och vader, men han visste redan att det var meningslöst.

Väggen exploderade i hans rygg. Tiotals och hundratals kilo tunga, tjocka betongblock med avslitna armeringsjärn spretande träffade honom som en murbräcka bakifrån. Han vräktes av avsatsen, halvt medvetlös. Tiotals meter nedanför väntade den hårda gatan. Medan han tumlade nedåt hann han uppfatta en silverglänsande silhuett mot himlen genom virrvarret av de väggrester som följde honom mot marken. Han försökte förtvivlat få kontroll men var för groggy. Dräktens automatik slog till sekunden innan han skulle träffa marken, lyckades delvis vrida honom och parera med jettarna, men inte tillräckligt, och precis innan han slog i backen hanns han upp av den skur av betong och järn som följt honom nedåt. Han landade som en säck skrot, bara för att sedan bultas mör av de betongblock som regnade över honom.

Nästan sanslös såg han åter silversilhuetten i form av en människokropp, en kvinnokropp, hon, göra en smidig halvvolt för att kunna bromsa upp sin färd med vadjettarna. Så typiskt henne att stila på det sättet. Särskilt i en sådan här situation. Svävande på vadjettarna sänkte hon sig ned till några meter framför och ovanför honom där hon blev "stående" i luften med händerna nonchalant på höfterna. Hennes silverfärgade dräkt smet åt runt hennes unga, vältrimmade, kurviga kropp, accentuerad av de svarta handskarna, stövlarna, bältet och hennes långa, svallande, mörka hår. Han höll fortfarande krampaktigt om sin stav, försökte rikta den mot henne, men varken hans muskler eller dräktens rörelseförstärkning verkade vilja lyda honom. Hon tittade på honom med en svårtydbar men närmast nedlåtande min, lutade sig litet framåt, som en lärarinna över ett barn och sade med ett hånfullt skratt:

"Seså farbror! Masa dig nu tillbaka till ålderdomshemmet och de andra gaggiga gamlingarna! Stan är inte säker för föredettingar som du. Den tillhör oss fräscha, vackra ungdomar numera. Seså, marsch i korgen!"

Med de orden gjorde hon en elegant piruett i luften, vände ryggen mot honom och accelererade iväg. Långsamt och vimmelkantig kravlade han sig upp. Hans kropp bultade. Dräkten kändes som blytyngder och mer som ett hinder än som ett stöd just nu, trots att den borde underlätta och förstärka hans rörelser. Han såg hur hon rundade ett hörn och försvann och var inte säker på om det var hennes hånfulla skratt eller något annat som ringde kvar i hans huvud. Jeeez! han hade ont precis överallt, oavsett om han var stilla eller försökte röra på sig.

Den röda texten uppe till vänster i hans visir talade om hans skadestatus. Blåmärken, muskelbristningar, sträckningar, spricka på ett revben. Smärtsamt men inget som skulle stoppa honom, i.a.f. inte så länge adrenalinet pumpade. Dräkten var värre däran. Den hade tagit merparten av smällen och gjort sitt bästa för att skydda honom, och betalat priset för det. 27% mikrofibrer ur funktion, reparation pågår, ca 32 sekunder blinkade i rött uppe i visirets högra hörn. Herrejävlar! Han hade blivit skjuten med grovkalibriga automatvapen och inte haft skador på mer än 3-4%. Texten ändrades. 7% mikrofibrer permanent utslagna, 8% ur funktion, reparation pågår, ca 11 sekunder. Fan också! Han hade aldrig varit med om att mikrofibrerna totalkvaddats. Ett under att han själv inte var värre däran. Texten ändrades igen. 9% mikrofibrer permanent utslagna, reparation avslutad, rekommenderar avbryt.

Avbryt? Avbryt?!? Och låta henne komma undan? Inte en chans! Men tiden hade gått och hon hade fått ett rejält försprång. Han visste vilket håll hon startat åt, men sedan då? Staden var stor. Men så fick han en idé. Hennes jettar borde lämna ett jonisationsspår i luften så om han justerade våglängdskonverteringen på sitt visir så kanske... Visiret fungerade i.a.f. fortfarande, även om det nu fanns åtskilliga repor tvärs över dess specialhärdade yta. När det ultravioletta ljuset justerats ned till en ljusblå ton mumlade han "bingo" för sig själv. Som en glimmande vintergata sträckte sig hennes jonspår genom luften. Hon kunde lika gärna slagit på en pejlsändare för att tala om vart hon hade tagit vägen.

Snabbt fäste han sin stav i rygghölstret och brassade på med både vad- och handledsjettar så att accelerationen slet i hans inälvor och pressade luften ur honom. Inom några sekunder var han redan tiotals meter över marken och rörde sig framåt med en hastighet av flera hundra kilometer i timmen. När han skulle styra märkte han att dräkten svarade dåligt på vissa rörelser. Som sagt var, nästan en tiondel av dräkten förstörd, han fick kompensera dess rörelseförstärkande förmåga med ren muskelkraft i stället. Men det var ansträngande, särskilt på det spräckta revben som bultade i hans sida. Det skulle vara en nackdel när han mötte henne igen också.

Han fokuserade på hennes jonspår som glimmade i hans visir, såg det fortsätta framåt en bit till, sedan vika av mot höger framför en byggnad vid gatukanjonens slut och fortsätta ovanför tvärgatan. Han bet ihop och accelererade. Hans teknik att använda både vad- och handledsjettar, något hon inte behärskade, plus hans jettars större kraft för att kompensera hans större tyngd borde ge honom ett övertag i fart så att han snart skulle vara ikapp henne. Och då skulle hon minsann få. Han log redan bistert åt tanken på vad han skulle göra med den lilla ligisten och tappade för ett ögonblick uppmärksamheten.

Lekande lätt kom hon farande ur gränden på hans högra sida, accelererande med vadjettarna, greppade hans högerarm utan att sakta ned och försättande honom i ett helt kontrollöst spinn. Oförmögen att styra fortsatte han rakt fram medan han försökte parera spinnen, ända tills en robust tegelvägg på huset vid gatans slut satte stopp för både honom och hans försök. Trots väggens robusthet drev hans fart och tyngd honom halvvägs igenom tegelväggen innan han stannade, med underkropp och ben stickande ut ur väggen som på en tecknad slapstick. Den dråpliga synen varade dock bara några sekunder innan den demolerade tegelväggen kollapsade, drog honom med sig och begravde honom under hundratals kilo tegel.

Hon gjorde ännu en gång en elegant halvvolt i luften och lät vadjettarna bromsa upp henne tills hon svävade nästan orörlig framför byggnaden med numera bara tre väggar. Inte en rörelse kunde förnimmas, men hon var rätt säker på att han oavsett hur tilltufsad han var kunde höra henne så hon tog chansen att förnedra honom litet till verbalt också. I ett klingande skratt ropade hon:

"Seså farbror, nu kanske du har lärt dig att du inte ska gå ut utan rullator. Nästa gång kanske du ramlar och gör dig _riktigt_ illa. Nästa gång tycker jag att du ska tävla med pensionärerna i din egen klass och inte ge dig på den ungdomliga eliten."

Nöjd med sig själv och övertygad om att han var satt ur stridbart skick för en bra stund framåt kastade hon en sista blick på det demolerade huset och började accelerera för avfärd.

Attacken kom underifrån när han kom farande upp ur en ruinhög med högsta fart tack vare fullt blås på både vad- och handledsjettar, staven i högsta hugg och yxbladet ute. Hon var inte riktigt beredd men reagerade ändå blixtsnabbt. Han svingade våldsamt och hon vek smidigt undan men kände ändå hur något touchade henne i midjehöjd. "Shit!" tänkte hon medan hon fullföljde undanmanövern och rätade upp sig, svävande på sina vadjettar för att överblicka situationen. Hans jettar verkade dö och han fullföljde en lång kastparabel innan han gjorde en inte alltför gracil landning, voltade hårt men lyckades på något sätt ändå komma upp på fötter.

Han verkade inte i bästa form vilket hon kunde förstå efter de två våldsamma närkontakter med hus hon bjudit honom på. Hon tittade ned och såg ett fult jack med spretande trådar i bältet runt sin midja. Under trådarna glimmade de normalt dolda kretsarna men såvitt hon kunde se hade hans stavyxa bara rispat det skyddande tyget och inte lyckats skada dem. Faktum var att ingenting dittills lyckats skada hennes dräkt på det sättet. Den verkade dock fungera felfritt fortfarande. Vreden växte i henne när hon tittade upp, eller snarare ned, mot honom och utbrast:

"Du... Du din! Du rispade min dräkt! Jag ska göra hackbiff av dig!"

Hon accelererade mot honom så att det kändes som om hennes inälvor skulle pressas ut genom hennes anal. Han verkade oförberedd på våldsamheten i hennes attack, stod kvar, ett lätt, orörligt mål. Just när hon förberedde sig på träffen som borde klyva honom på mitten föll han baklänges, accelererad av sina handledsjettar så att hon missade honom, passerade över honom. Hon hann inte uppfatta hur han i fallet klappade till henne lätt över det upprivna bältet när hon passerade över honom. Men när hon försökte bromsa för att vända och anfalla igen upptäckte hon att hennes dräkt inte lydde henne längre. Vadjettarna dog och hon föll som en sten. På vägen ned hörde hon hans röst:

"Jag beklagar maskorna på tightsen, men jag behövde access..."

Hon landade hårt och den brutala markkontakten slog luften ur henne och lämnade henne groggy. Dräkten borde ha skyddat henne bättre men hans attack måste trots allt ha skadat den ordentligt. När hon försökte ta sig upp så verkade det närmast som om den hade frusit och omöjliggjorde varje rörelse. Han kom fram mot henne och hon märkte med en viss skadeglädje att han linkade ordentligt. Det kunde han gott ha! Med ett närmast frånvarande litet leende tittade han ner på henne och började tala på det där föreläsningsaktiga sättet som kunde driva henne till vansinne.

"Visste du att din dräkt består av över sexton miljoner mikrofibrer? 16 777 216 stycken för att vara exakt. Det råkar vara exakt två upphöjt i tjugofyra stycken. Eller råkar kanske är fel uttryck, det är ju en standardstorlek på datorminnen."

Hon lyssnade inte särkilt uppmärksamt på hans utläggning, eller för att vara uppriktig struntade hon blankt i den, utan kämpade för att komma någon vart, men hon satt som i ett skruvstäd och han malde på.

"Var och en av mikrofibrerna är en millimeter lång, en tiondels millimeter tjock och sammansatt av tre paralella kardeler av en speciell metallkarbid. Mikrofibrerna i sin tur sitter ihop hundratals eller tusentalet i rad och bildar trådar som är hopvävda till ett tyg i en vanlig enkelväv som bara är ett par tiondels millimeter tjockt. Materialet är mycket starkt och nästan helt oelastiskt men varje kardel är piezoelektrisk och kan krympas till hälften eller förlängas upp till fyra gånger sin ursprungliga längd när den hamnar i ett elektriskt spänningsfält. Om man förkortar eller förlänger alla tre kardelerna i en mikrofiber lika mycket samtidigt ändras helt enkelt fiberns längd men om man förkortar eller förlänger kardelerna olika mycket kan man i stället få fibern att kröka sig åt olika håll och på olika sätt."

Trots sin ouppmärksamhet uppfattade hon brottstycken av vad han sade och reflekterade att om hon bara kunde komma någon vart skulle hon minsann kröka honom på sätt som ingen anatomiskt kunnig person skulle ha trott var möjligt.

"Styrkretsen är faktiskt densamma som i en högupplöst platt färgskärm där varje kardel motsvarar en elementfärg, rött grönt eller blått. Men varken materialet eller styrningen är egentligen särskilt intressant eller avancerat. Det mekaniskt mest avancerade är väl egentligen att mata spänningen till varje enskild kardel, drygt 50 miljoner stycken, eller 50 331 648 för att vara exakt. Men det är löst genom att flera paralella mikrokablar löper mellan kardelerna inne i varje fiber och är kopplade till en nanoseriebuss i vardera änden av varje kardel. Det ger dessutom en redundans som gör dräkten skadetålig och möjliggör självreparation genom omkopplingar."

Hon hade fortfarande inte lyckats röra eller förflytta sig ens någon centimeter men var ändå genomsvettig under dräkten vid det här laget. Hon satt i ett sådant järngrepp att det till och med var mödosamt att andas. Faktum var att hon bara kunde ta mycket korta andetag innan det tog emot, och hon var tvungen att koncentrera sig på att inte börja hyperventilera.

"Systemet är dubbelriktat så att man får en feedback när fibern utsätts för tryckning, dragning eller böjning. Genom att bara läsa av de mikrofibrer som ligger an mot huden, ungefär hälften av dem, förstärka och mata tillbaka impulsen från dem med viss modifiering så får man en mycket enkel och effektiv rörelseförstärkning. Genom att läsa av övriga, invertera, förstärka och mata tillbaka impulsen från dem med viss modifiering får man ett lika enkelt och effektivt skydd mot yttre påverkan som t.ex. slag. De enkla principerna gör att processorn för dräktens huvudfunktioner kan vara väldigt enkel och inte särskilt kraftfull. Sammantaget skulle jag vilja påstå att de är en smått genialiskt enkel konstruktion. Det kanske låter litet skrytsamt efterom det faktiskt är jag själv som ligger bakom lejonparten av idén och utvecklingsarbetet."

Under andra omständigheter hade hon möjligtvis, men bara möjligtvis, funnit hans utläggning intressant, kanske till och med imponerats av den, men just nu ville hon bara strypa honom för att få slut på den. Men att strypa någon när man inte ens kan förflytta sig en centimeter är lättare sagt än gjort.

"Nu har jag emellertid tagit mig friheten att koppla förbi den vanliga dräktprocessorn och trådlöst anslutit en betydligt mer kraftfull processor, den jag har här i handen, med möjlighet till betydligt mer avancerad styrning av mikrofibrerna och därigenom dräkten. Just nu är den inställd på att helt enkelt ignorera dina rörelser vilket gör dräkten en aning orörlig, ungefär i klass med ett helkroppsgips. Men man kan naturligtvis göra betydligt mer intressanta saker. Låt mig ge ett litet exempel..."

Han gjorde något med apparaten i sin hand och plötsligt rörde hon sig. Eller snarare rördes. Hennes axlar och armar tvingades bakåt och inom loppet av ett par sekunder satt hennes underarmar som hoplimmade bakom hennes rygg, paralella från armbågarna ned till handlederna. Hon grymtade till av den plötsliga anspänningen i sina axlar. Visserligen var hon vig, men den här positionen var ansträngande även för henne.

"Egentligen var den justeringen överflödig, men jag har ju alltid haft en viss svaghet för bakbindningar och när jag nu ändå hade chansen att göra en ordentligt så... Det finns även andra små roliga variationer att pröva."

Ännu en gång manipulerade han apparaten i sin hand och utan att kunna göra något åt det vältes hon över på rygg, hennes ben viktes dubbla, hennes fötter sträcktes på ett säkert gracilt men ansträngande på gränsen till smärtsamt sätt och hennes knän tvingades isär så brett att hon tyckte hon hörde hur det knakade i hennes ljumskar.

"Och visserligen tycker jag egentligen inte att det finns något att anmärka på din figur, men det finns ju alltid en del klassiska förbättringar..."

Hon kände hur plötsligt midjan på dräkten snördes åt och insåg att om hon haft svårt att andas tidigare så blev det inte bättre nu när dräkten plötsligt började leka korsett också. Det kändes som om den krympte och krympte och när den slutligen verkade ha stannat kunde hon bara andas med små korta flämtningar.

"Och nu en av mina absoluta små favoriter."

Efter korsetten så bara visste hon vad nästa sak skulle bli, och mycket riktigt. Dräktens tyg smet åt runt basen av hennes bröst och började krympa på samma sätt som den nyss gjort runt hennes midja. Hon kunde nätt och jämt böja huvudet tillräckligt för att se sina båda mjuka tvillingar svälla upp som ballonger medan omkretsen vid deras bas krympte allt mer. När det var färdigt var hon övertygad om att de skulle explodera när som helst, begreppet sprängvärk hade fått en helt ny innebörd och hon kunde svära på att hon kunde se rätt igenom dräktens tyg hur spända de var och hur de snabbt började anta en blåviolett färgton.

"Ja just det, det finns ju faktiskt en del andra saker med dräkten än själva tyget, även om det bygger på samma princip. Vi har ju t.ex. tillbehören för höghöjdsflygning och undervattensvistelse."

Hon försökte pipa fram en protest när hon kände något röra sig vid hennes hals, men syrgasmustycket höjdes obönhörligt. När det närmade sig hennes mun bet hon ihop och knep ihop med läpparna. Men det pressade obönhörligt på tills trycket och smärtan i hennes läppar och tänder blev så stora att hon tvingades gapa. Snabbt gled det in på plats, men sedan hände något hon inte upplevt förut. Munstycket växte i hennes mun! Sakta men bestämt växte det tills hennes käkar pressats isär maximalt, hennes tunga låg som nitad mot underkäksgolvet och hennes kinder buktade ut som i ett svårartat anfall av påssjuka. Tidigare hade hon haft svårt nog att andas p.g.a. greppet om hennes bröstkorg, men nu kunde hon nätt och jämt dra luft ens genom näsan. Ett ögonblick höll hon på att få panik, men sedan insåg hon att om hon tog det väldigt lugnt så fick hon tillräckligt med luft för att inte bli svimfärdig.

"Sådär ja, det var förberedelserna, då kan vi börja med det roliga..."

Det tog några sekunder innan hon fattade vad han sade. "Förberedelserna"?!?!? Hon kände sig som om hon för länge sedan fått mer än nog! Men dräkten fortsatte sitt värv. Nu tvingade den henne att böja huvudet framåt tills hon inte kunde göra så mycket annat än att stirra rakt på sina egna fångna, svullna bröst. De var så ömma och spända att hon först inte kände vad som hände, men sedan såg hon hur ett segment ungefär halvvägs ut på de nästan perfekta globerna började krympa. Sakta men obevekligt krympte det tills varje glob hade fått en tydlig midja och trycket och smärtan i vardera bröstet hade ökat en bra bit utöver gränsen för outhärdligt. Hon grymtade deperat bakom den gigantiska munkavlen men ljuden som kom ut var patetiskt svaga.

"Och så en motsvarande justering av trosorna..."

Materialet i grenen på hennes dräkt började sakta men säkert krypa in mellan hennes skinkor och blygdläppar. Först var det nästan intressant men snart ökade trycket på hennes känsligaste delar tills det blev direkt smärtsamt. Hon slöt ögonen och försökte förtvivlat tänka bort smärtan men utan någon framgång.

"Som jag sade så är styrkretsen till dräkten densamma som för en högupplöst datorskärm, och nu tänkte jag visa dig vilken rolig effekt man kan få med en vanlig skärmsläckarmodul kopplad till den."

Något hände med hennes bröst och hon öppnade ögonen. På de tillklämda globerna växte fram taggar, halvcentimeterstora spetsiga horn som började röra sig över de krökta ytorna. Känslan var ...intressant... Ungefär som någon slags massage med små hala sugkoppar. Trots den allmänna smärtan i brösten kunde hon inte hjälpa att hon blev upphetsad av känslan, särskilt när någon av de små sugkopparna passerade över hennes bröstvårtor. Det syntes inte genom dräkten men hon kände att de snabbt blev stenhårda och varje gång en tagg passerade över dem expanderade de blixtsnabbt in i dem med en sugande känsla. Hennes små kvidanden var inte längre enbart av smärta och hade hon kunnat hade hon vridit sig av stimulansen.

"Och gissa vad som händer om man inverterar färgerna i skärmsläckaren!?!"

Hon var för långt borta av smärta och njutning för att riktigt fatta vad han sade men såg hur taggarna började krympa. Ett ögonblick var de helt borta och ytan på hennes dräkt slät men sedan uppstod små gropar som gled över hennes bröst, växte till kratrar med spetsig botten. Den sugande känslan ersattes av en känsla som om någon klöste hennes bröst med vassa metallklor. Särskilt när någon av de inåtvända taggarna rev över hennes stenhårda bröstvårtor höll hon på att explodera. Det var en obeskrivlig känsla, otroligt intensiv smärta men samtidigt med ett moment av intensiv stimulans och upphetsning.

"Skärmsläckaren får snurra på så går vi vidare med nästa sak på dagordningen."

Framför hennes ögon växte en böld fram av hennes dräkt, mitt över bröstbenet, strax ovanför hennes bröst. Den växte och växte tills den till sist tornade upp sig åtminstone 20 centimeter hög, mer eller mindre jämntjock 5-6 centimeter grov med rundad topp. I sitt dimmiga tillstånd förstod hon inte men han lät sig inte hejdas av det.

"Och så en annan variant av skärmsläckare på den då..."

Ytan på utskottet på hennes bröst blev plötsligt levande. Något som såg ut som grova ådror växte fram på dess yta och började pulsera och dansa över den. Och sedan började hela utskottet röra på sig, sakta glida nedåt mellan hennes bröst, som en minaret mellan två moské-kupoler, fortsätta nedåt över hennes mage. Först när den gled över hennes pubisberg gick det upp för henne vad han tänkte göra. Med den längden och grovleken? Hon försökte protestera men hennes kropp var orörlig och ljuden bakom hennes munkavle skiljde sig inte det minsta från de senaste minuternas gnyenden och kvidanden. Hon visste vad han skulle säga och i sitt huvud körade hon med i hans ord.

"Då är den på plats och så inverterar vi den."

Först hände ingenting men så kände hon hur något började pressa mot hennes slidmynning, sakta trängde sig in i henne och vidgade henne. Först var det upphetsande, trots smärtan från andra delar av hennes kropp, särskilt med de pulserande ådrorna på inkräktaren som masserade hennes slidväggar, men snart hade den växt till en storlek som hon helt enkelt inte räckte till åt. Hon var övertygad om att hon skulle spricka men lustigt nog minskade inte stimulansen och upphetsningen av den grova pulserande pluggen i henne trots smärtan, snarare tvärtom. Hon flöt i ett hav av smärta och njutning nu, oskiljbara som en blandning av salt- och sötvatten.

"Du behöver inte se den här lilla dubbleringen, jag tror din känsel säger dig det du behöver veta ändå."

Halvt medvetslös kände hon hur något började pressa mot hennes analöppning. Vad som kändes som ett smalt pulserande finger växte in i henne och började tänja även hennes bakre öppning. Den växte tills den kändes enorm, men om det berodde på att hon redan var överbelastad eller något annat så växte inte smärtan med den, men däremot upphetsningen. Hon ville få komma nu, var redo att komma, behövde komma, måste få komma, men stimulansen höll sig precis under gränsen för vad hon behövde för att kunna explodera.

"Och så till sist en liten demonstration av hur snabba mikrofibrerna kan vara."

Helt oförberett landade vad som kändes som ett svidande, stingande, brännande piskrapp över hennes skinkor under henne. Efter några sekunder följdes det av ännu ett. Och så ytterligare ett. Hon kom samtidigt som det femte rappet. Och det sjätte, sjunde, åttonde, nionde, tionde... Själv var hon varken medveten eller kapabel att räkna, men han stod med ett belåtet leende på läpparna och såg hur hon gång efter annan krampade i explosioner av njutning och smärta. Visserligen syntes hennes våldsamma konvulsioner inte som mer än skälvningar under dräkten som höll henne fången, men hennes gälla gnyenden och hennes ansiktsuttryck sade honom tillräckligt.

Till sist, efter ett nästan oräkneligt antal orgasmer, när hennes spasmer klingat av till bara skälvningar i hennes näsvingar satte han sig ned på knä bredvid henne, vidrörde tangenten "Slow Reset" på kontrollens touch-skärm och såg hur dräktens rörelser sakta avtog, hur syrgasmunstycket krympte och drog sig ur hennes mun ned till sitt viloläge under hennes haka. Dräkten förvandlades på några sekunder från ett högteknologiskt fängelse och tortyrmonster till en vackert glänsande kroppsstrumpa som mjukt smet åt runt hennes utmattade, genomsvettiga kropp.

Hon var för långt borta för att märka något och den enda rörelse som syntes när hon återfick sin frihet var hur hennes huvud sakta och mjukt föll bakåt och åt sidan medan hennes mun förblev vidöppen med tungan hängande ut litet i ena mungipan. Han log åter, mjukt och varmt den här gången, böjde sig över henne och kysste henne. Först på pannan utan någon reaktion, sedan på hennes underläpp med resultat att hon sakta slöt läpparna men lät sin tunga fortsätta titta fram mellan dem och söka hans. Efter en stunds mjuk lek mellan deras tungspetsar vred hon undan huvudet, öppnade hon ögonen halvt och kisade upp mot honom. Hon grimaserade litet för att få styrsel på munnen innan hon viskade:

"Jag ska slita lemmarna av dig för det här... Men bara om du lovar att straffa mig på ett lika utstuderat sätt när jag misslyckas med det..."