En tilltrasslad idé
BDSM-novell av Magnuz Binder.
"Jag har en idé!" sade Johan.
"Mhmmm...?" svarade Jeanette, inte fullt så entusiastisk som Johan hade kunnat hoppas.
"En slags kapplöpning. Grundidén är att båda startar i en likvärdig bondageposition och den som först lyckas ta sig loss vinner och får fria händer med motparten." fortsatte Johan entusiastiskt.
"Mhmmm..." svarade Jeanette, fortfarande inte fullt så entusiastisk som Johan tyckte att hans strålande idé rättfärdigade.
"Och sedan behövs det förstås ett incitament så att _ingen_ sölar för att den inte har något emot att motparten får fria händer..." sade Johan, nu med viss skärpa.
Jeanette sade ingenting men suckade litet lätt inombords. Samtidigt tvingades hon erkänna för sig själv att det faktiskt fanns en viss lockelse i idén.
Båda två satt nakna på golvet på var sin sida av rummet. Johan hade en tättsittande lädermunkavle medan Jeanette hade en stor ballgag som fyllde hennes mun. I övrigt var de så gott som identiskt "klädda". Bådas anklar var korsade och stadigt hopbundna med rep. Från repen runt anklarna löpte rep upp över deras axlar och ned till repbälten runt deras midjor. Repen var tillräckligt korta för att tvinga dem att sitta kraftigt framåtböjda. Ett annat rep från anklarna löpte bakåt mellan skinkorna, genom bygeln på ett ännu så länge öppet hänglås på golvet bakom deras ryggar och fram igen. På Jeanette fortsatte repet upp mellan hennes blygdläppar och var fäst vid repbältet runt hennes midja, på Johan var det fäst med en ögla runt hans pung. Båda hade repöglor runt vardera låret vid knäna, som de med visst besvär även hade lyckats trä sina armar igenom så att de tvingades sitta dubbelvikta med knäna pressade mot överarmarna. De hade händerna bakom ryggen men hade ännu inte fäst ihop de läderbojsklädda handlederna med de väntande hänglåsen.
Den sista touchen var Johans lilla incitament för dem båda att anstränga sig. I remmarna på bådas munkavle var snören fästa som löpte genom en skruvögla i väggen ovanför deras respektive huvuden och vidare till motparten. Den sista biten ersattes snörena med en längd hopsatta, kraftiga gummisnoddar som sedan var fäst vid kedjorna som förband de bröstvårtsklämmor båda var utrustade med. Om någon rörde sig bort från väggen sträcktes bröstvårtorna på motparten tills denne hade flyttat sig motsvarande sträcka, men gummisnoddarna tillät ändå en viss rörelseradie innan sträckningen blev outhärdlig.
Målet var en nyckelknippa som låg på golvet mitt emellan dem. Den innehöll bara två nycklar som passade hänglåsen till deras handbojor. Jeanette hade nogsamt kontrollerat att den ena nyckeln verkligen passade hennes lås innan hon hade börjat binda sig själv, vis av tidigare erfarenheter av Johans "skämtlynne".
Johan fångade Jeanettes blick och höjde ögonbrynen. Hon nickade och han kunde höra klicket när hon låste ihop sina handbojor med hänglåset bakom ryggen. Ett ögonblick lekte Johan med tanken att inte låsa ihop sina egna handbojor, men sedan beslöt han sig för att hans idé var för god för att fuskas bort. Ännu ett klick hördes i rummet.
Johan började försöka hasa fram mot nycklarna men insåg snabbt att det inte fanns en chans att förflytta sig i sin hopbuntat sittande ställning. Jeanette insåg snabbt samma sak. Båda två vaggade fram och tillbaka några ögonblick för att kunna tippa över till liggande och åla fram. Bindningen var så effektiv att till och med det lilla tricket var svårt. Jeanette var den som lyckades först. Med en duns landade hon på sidan och rullade automatiskt över på rygg. Förflyttningen i höjdled sträckte genast Johans bröstvårtsklämmor en bit. När Johan ett par sekunder senare tippade över med en duns även han sträcktes Jeanettes bröstvårtsklämmor på samma sätt. Johans instinktiva parering när han tippade fick honom dessutom att rycka till ordentligt i repet runt hans pung. Båda kved till.
Jeanette var först med att försöka ta sig fram mot nycklarna, mer för att mildra sträckningen av bröstvårtorna än för att hon ville komma loss först. Hon upptäckte dock snabbt att hon inte kom ur fläcken så länge hon låg på sina bakbundna händer. Med en våldsam ansträngning försökte hon vältra sig tillbaka på sida men upptäckte att det var lika omöjligt det. Johan som också hade hamnat på rygg lyckades inte ett dugg bättre han.
En halvtimme senare var båda två genomsvettiga och utmattade. Trots deras desperata ansträngningar hade ingen av dem lyckats ta sig mer än på sin höjd någon centimeter närmare de hägrande nycklarna. Bådas bröstvårtor dunkade av en dov smärta från bröstvårtsklämmorna. Jeanette hade för en stund sedan övergått från att ödsla sin energi på de fruktlösa förflyttningsförsöken till den betydligt mer konstruktiva sysselsättningen att försöka blänga Johan till döds. Han och hans ljusa idéer...
Ytterligare en halvtimme senare hade även Johan gett upp sina förflyttningsförsök. Han försökte istället förtvivlat komma åt någon knut någonstans så att han åtminstone kunde lätta en aning på bindningen och kanske lyckas bättre med förflyttningen. Men hans idé till bindning hade verkligen varit suverän. Inte en knut eller repände fanns någonstans inom räckhåll trots att han nästan kastrerat sig själv i sina försök att sträcka händerna åt olika håll.
Jeanette var rasande på Johan. Johan själv var rasande på sig själv, men kunde samtidigt inte låta bli att känna en viss stolthet över hur fantastiskt effektiv hans idé hade visat sig vara. Båda två delade de sista resterna av sin energi mellan sitt raseri och en förtvivlad insikt att de skulle kunna ligga så här, hjälplöst hopbuntade, tills de dog av törst och svält...
Plötsligt hörde de båda hur det ringde på dörrklockan. Ljudet var dock svagt, dämpat av de stängda dörrarna mellan dem och ytterdörren. Båda två började omedelbart göra så höga ljud de kunde bakom munkavlarna i en desperat förhoppning om att besökaren skulle höra något och börja undersöka upphovet till ljuden. Men båda insåg också att besökaren måste lyssna väldigt noga för att höra något av de halvkvävda ljuden genom väggar och dörrar.
Det ringde på dörrklockan igen. Både Johan och Jeanette höll på att skrika sig hesa bakom munkavlarna men de ljud som slapp ut var patetiska i jämförelse med deras ansträngningar. Efter en stund hörde de hur någon bultade på dörren och de hörde svagt ljudet av en röst, av allt att döma upprörd, som ropade något ohörbart. Om de ropen hördes så svagt in till dem ville de helst inte tänka på hur litet deras egna pipanden och grymtningar hördes åt andra hållet.
Det var tyst en lång stund. De tvingades inse att deras besökare nog hade gett upp. Johan försökte koncentrera sig på att komma på ett sätt att ta sig ur soppan. Jeanette lyckades utan problem koncentrera sig på att försöka blänga Johan till döds igen. Han skulle baske henne inte få dö någon lugn, skonsam död av törst och hunger. Det skulle hon se till, om det så blev det sista hon gjorde...
Plötsligt hörde de båda något utanför fönstret. Jeanette kunde i silhuett mot den fördragna gardinen se vad som verkade vara ett huvud. Hon började yla bakom munkavlen igen. Johan kunde inte se fönstret riktigt men misstänkte vad som var på gång och började sympatiyla med Jeanette så gott han kunde.
Nu knackade det på fönstret. Hårt! Och sedan hördes en röst:
"Vad i helvete har ni för er därinne egentligen?!?"
Båda två kände omedelbart igen rösten på deras goda vän Mia. Hon lät definitivt inte glad. Båda kom nu ihåg att de hade kommit överrens om att äta middag tillsammans. Normalt brukade Johan hämta Mia med bilen, men den här kvällen skulle ändå Mias bror förbi avkrokarna där de bodde så Mia skulle få skjuts med honom. Johan insåg att eftersom han och Jeanette hade börjat sin hopbuntning strax efter lunch och Mia skulle komma till middag så måste de ha legat hopbuntade i minst fyra fem timmar.
Mia fattade att hon uppenbarligen inte skulle få något mer svar än de oartikulerade grymtningar och ylanden hon redan hört genom fönstret. Inte heller kunde hon se in genom den täta gardinen. Hon insåg ändå att något var uppenbart fel. Utan vidare dröjsmål tog hon därför resolut en tvåtumfyra som låg nära till hands och stötte in genom fönsterrutan. Klättrande på en sågbock som hon snabbt baxade fram till fönstret kom hon åt att låsa upp fönstret genom hålet i rutan. Något mindre än graciös lyckades hon klänga in genom fönstret och föll handlöst ned på andra sidan.
Som tur var bröts Mias fall mot det hårda golvet av den stackars Johan som låg hopbuntad strax innanför fönstret. Tur för Mia vill säga, Johan var inte riktigt lika glad över att hans stackars dubbelvikta, krampande och värkande kropp plötsligt blev ännu mera dubbelvikt när Mia landade på den. Han utstötte ett ljud som lät som en punkterad säckpipa bakom munkavlen. Jeanette tyckte att han bara fick en liten del av vad han hade gjort sig förtjänt av.
Mia rullade av Johan och reste sig upp. Ett ögonblick var hon färdig att utbrista i en undran över vad som pågick. Men Mia var full i fan, och dessutom varken någon oskuld själv när det gällde bondage eller dum, trots sin blondhet. Några snabba ögonkast gav henne all information hon behövde för ögonblicket, inklusive att Johan, trots sin nyligen fullgjorda nya funktion som landningsbana, troligtvis hade en god prognos att överleva. Mia sansade sig därför, borstade bort några imaginära dammkorn från sin jacka och flinade brett när hon sade:
"Tjaba! Och ni har kul som vanligt? Tydligen så kul att ni glömde bort vår lilla dinner-date..."
Det tog bara Mia några minuter att befria Johan och Jeanette. Vis av egen erfarenhet började hon dock med att ta av dem bröstvårtsklämmorna innan hon lossade någonting annat eller tog av dem munkavlarna. De ylanden som ändå trängde fram bakom munkavlarna när deras stackars bröstvårtor befriades skulle tveklöst ha lockat hela byn till undsättning om de hade fortgått mer än några sekunder. Och de spasmodiska ryckningarna i deras kroppar skulle ha slitit aningen klenare rep än dem de bundit sig själva med rakt av. Mia insåg för sent att det hade varit en miss att inte befria Johans pung först och var ett ögonblick rädd att han skulle kunna gå med i eunuck-kåren efter sin lilla liggande dansuppvisning. Han lugnade sig dock tillräckligt snabbt för att familjejuvelerna skulle förbli där de hörde hemma.
Det tog Johan och Jeanette nästan en halvtimme att räta ut sina värkbrutna kroppar. Det tog dem ytterligare en halvtimme att samla sig tillräckligt för att ens kunna börja tänka på den planerade middagen. Vid det laget var de dessutom båda två högröda av genans över situationen Mia hade hittat dem i, väl underbyggt av de nästan hysteriska skrattsalvor som slumpmässigt och oförutsägbart undslapp Mia var och varannan minut...