Silverpalatset 1

BDSM-novell av Magnuz Binder.

Liya kastade en blick på det lilla soluret i fönstret. Det var dags. Lugnare än hon egentligen var reste hon sig upp och rättade till den åtsittande svarta dräkten trots att det egentligen inte var nödvändigt. En blick nedåt sade henne att den redan satt perfekt, liksom silverskärpet som var knutet runt hennes midja med en knut över ena höften från vilken de båda fria ändarna gemensamt svepte ned över hennes höft, lår och ned på halva vaden. Hon lät sin ena hand glida från höften och bakåt tills den nådde utskärningen i dräkten vid hennes ryggslut. Hennes fingertoppat gled över de koncentriska ärren tills de nådde den lilla figuren i mitten, och sedan lät hon fingrarna glida utåt igen medan hon räknade tyst för sig själv. En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio. Det ilade litet när fingrarna gled över det sista, yttersta ärret och när hon tryckte litet hårdare på det så ömmade det ännu.

Det hade gått knappt två månader sedan hon hade fått det och hennes minnesbilder av det var mycket tydliga. Hon hade gått själv med högburet huvud och de två rituella följeslagarna som beledsagade henne hade bara varit just rituella. Inför alla de närvarande hade hon låtit sin dräkt falla till golvet och sedan själv knäfallit och böjt sig framåt över den lilla pallen. Officianten, en fjärdevarvare, hade ställt den traditionella frågan: "Fri?" Många förväntade sig att en Utvald av Liyas rang, en övervarvare av strax tredje graden, skulle svara ja på frågan för att visa sin rutin och självkontroll, men hon älskade känslan av utlämnande och hjälplöshet, så hennes svar hade liksom vid alla tidigare Varvningar blivit ett lugnt och tydligt "Nej".

Följeslagarna hade skridit till verket med samma nit som om det hade gällt en livrädd förstavarvare, och repen som säkrat hennes armar och ben till pallens och hennes midja till pallsitsen bet in ordentligt, liksom de rep som bundit samman hennes korsade handleder och fotleder och minimerat hennes rörlighet. Trots att Liya gapat så stort hon kunde hade de ändå fått bruka milt våld för att pressa in den enorma läderpluggen i hennes mun innan den spändes fast, och de hade avslutat det hela med att sträcka de två repen som för tillfället satt inflätade i hennes nästan midjelånga hår bakåt och ut åt sidorna tills hennes nacke hade varit så kraftigt böjd bakåt att hon hade haft svårt att titta ned mot golvet, innan de knutit fast dem vid repet runt hennes midja. När följeslagarna varit färdiga hade hon i stort sett bara kunnat vicka litet på fingrar och tår och blinka med ögonen.

Och då hade Han kommit in. Liya hade dragit djupt efter andan genom näsan när Silverpalatsets Härskare hade kommit in i salen, gått fram till och sjunkit ned på tronen mitt framför henne. Det var mycket sällan Han bevistade en Varvning, enligt uppgift för att Han inte fann något nöje i den ceremonin. Att Han då hade kommit dit var ett tydligt tecken på den respekt Han velat visa henne. Alla i salen hade bugat och sett ned i golvet tills Han satt sig ned på tronen och gjort en gest med handen. Hon hade själv rent automatiskt försökt böja huvudet och se ned, men hennes bindning omöjliggjorde det, hon hade bara nätt och jämt kunnat sänka blicken inför Honom.

Hon hade mer anat än sett hur officianten kastat en frågande blick på Härskaren och sett Honom nicka. I ögonvrån hade hon sett officianten lyfta det cirkelformiga, skaftade järnet ur den glödande kolmilan och ur fokus sett det vitglödgade järnet ända tills officianten tagit ett steg mot henne och ställt sig gränsle över hennes huvud. Det enda hon hade kunnat göra var att titta rakt fram och fann sig möta sin Härskares stadiga blick. Som något långt, långt bortifrån hörde hon officianten uttala de rituella orden:

"Så som cirkeln alltid sluter sig, må denna cirkel sluta ditt nionde varv här vid Silverpalatset. Och såsom cirkeln alltid står öppen, må ditt sinne vara öppet för din kommande tid här vid Silverpalatset."

Det hade varit knäpptyst i salen, så när som på knastrandet från milan och ett svagt vinande ljud från det glödande järnet. Liya hade känt den allt intensivare värmestrålningen från det vitglödgade järnet sekunderna innan det till slut vidrört hennes ryggslut. Och fortsatt pressas nedåt, bränna sig väg genom hennes hud och kött, ögonblick efter ögonblick, fraktion efter fraktion. Hon hade dragit efter andan och blinkat en gång innan hon stadigt mött Hans blick. Just då, just medan detta hade pågått hade hon varit värdig att möta Hans blick utan att slå ned sin. Smärtan var ingenting mot den stolthet hon kände. Hennes nionde varv vid Silverpalatset, hennes nionde ring, och Hans närvaro. Det hade varit närmast med saknad hon hade blivit medveten om hur det ännu glödande järnet lämnat hennes förkolnade vävnader och smärtan sakta avtagit så att hon åter kunde känna den. Ännu en sekund hade hon stadigt mött Hans blick, och sedan sett Honom sänka sin ett ögonblick innan Han åter mött hennes ögon. Liya trodde inte någon annan hade sett det, alla hade varit fokuserade på henne och det glödande järnet mot hennes ryggslut. Den magiska stunden hade dock varit över, och hon hade slagit ned sin blick inför Hans. Men det sjöng ännu i hennes hjärta när hon tänkte på den otroliga respekt Han hade visat henne, och att hon var ensam om den vetskapen.

Liya ryckte till och drog bort handen från sitt ryggslut. Tiden rann i väg och det var inte läge att försjunka i drömmar. En blick ut genom fönstret sade henne att folk väntade. Några hundra steg bort såg hon hur fyra lägre Utvalda, lätt urskiljbara i sina svarta dräkter och silverskärp, höll på att dirigera i ordning kvartsvarvets förhoppningsfulla aspiranter till Urvalet. På några sekunder hade hon räknat ihop den brokiga skaran, 227 stycken. Det skulle bli en lång eftermiddag. Hon grep sin skrivtablå, lämnade sitt rum och närmast rann nedför de sex halvtrapporna, snabb som ett kvicksilver, skyndade genom korridoren fram till den stora entréhallen, ut genom den öppna porten, genom pelararkaden och fram till den monumentala trappan. Där sänkte hon tempot och skred värdigt nedför trappan. För de som tittat mot palatset, vilket hon misstänkte att så gott som alla aspiranter gjort, måste det sett ut som om hon materialiserats ur tomma intet vid trappens krön.

Nedanför trappen väntade en tredjevarvare med hennes häst. Det vita, välryktade djuret glänste i solskenet, och Liya var väl medveten om vilken effektfull kontrast hennes brunbrända, svartklädda kropp och hennes långa svarta hårsvall måste göra mot djuret när hon besteg det. Med en enkel tygelrörelse vände hon djuret och fick in det i en måttlig trav bort mot de väntande aspiranterna. Hon mer stod än satt i sadeln, med rak rygg och lät sina muskulösa ben parera djurets flytande rörelser. När hon kom fram till de väntande höll hon in djuret och lät sin blick glida över dem där de stod, nu ordnade på ett led av de andra Utvalda. En av de Utvalda närmade sig henne och medan Liya gled ned från hästen sträckte hon tyglarna mot den yngre kvinnan i en flytande rörelse. Den andra sänkte blicken ett ögonblick och sade sedan:

"Jag hoppas det är i ordning nu, de är tvåhundra..."

"...tjugosju stycken, jo jag vet. Tack!" fyllde Liya i. Hon log invärtes eftersom hon visste att hennes snabbräkningsförmåga slog de flesta med häpnad, och den yngre Utvalda som inte råkat ut för den tidigare såg ett ögonblick förbryllad ut.

Liya skiftade grepp om sin skrivtablå, tog ett par steg mot ledet med aspiranter, stannade, lät blicken glida över deras huvuden och höjde sedan sin röst till en styrka få förmodligen kunde vänta sig av en så till synes nätt kvinna.

"Hör upp nu! Jag är Liya den sjätte av Silverpalatset, er Urvalsförrättare. Jag kommer att komma till er en och en nu, och jag vill veta era namn, er härkomst och er ålder! Ingenting mer, ingenting mindre! Jag hoppas ni har förstått det!"

Hon visste att informationen egentligen var totalt onödig. Ingen som var här var omedveten om ritualerna vid de första stegen i Urvalet. Men ritualer var ritualer och skulle följas. Hon lät ännu en gång blicken svepa längs ledet, men denna gång såg hon på aspiranterna. De flesta såg lugna ut och tittade strax nedanför hennes ansikte. Ingen mötte hennes blick. Några kunde inte dölja sin nervositet, men de flesta gjorde ett bra försök även om små detaljer i deras ansikten och hållning avslöjade att de var väl så nervösa som de som stod och trampade, skiftade ställning eller öppnade och knöt händerna om och om igen. Men de lurade inte Liya. Det här var hennes trettonde urval, och hon kunde läsa dem som öppna böcker. Ett fåtal var så genuint självsäkra att de inte hade vett att vara nervösa. Hon log åter invärtes och tänkte att det skulle vara taget ur dem innan påföljande dag var slut, om de ens var med så länge.

Liya gick fram till den första flickan i ledet och tittade på henne. Flickan var vacker men hade ändå personlighet genom att proportionerna i hennes ansikte inte var helt perfekta. Hon bar vackra, dyrbara kläder, men deras brist på överdåd, tillsammans med flickans ålder som uppenbart var några år över färdigåldern på sexton varv, seniga fingrar och händer skvallrade om att hon var av enkel börd, sannolikt dotter till en bonde att döma av hennes hållning som antydde vana vid tunga lyft, som föräldrarna tvingats låta arbeta för att få ihop ekonomin, och som behövt några år extra för att spara ihop till Urvalsavgiften och alla utgifter runt ceremonin. Kläderna gjorde ingen större hemlighet av att de satt på en vältrimmad, välutvecklad kropp med ganska breda höfter och yppig barm, men ändå smal midja. Flickan mötte Liyas blick ett mycket kort ögonblick innan hon slog ned sin igen och sade med stadig röst med bara en underton av nervositet:

"Jag är Arnla, dotter till Barg av Rödstenälvdalens elfte, nitton varv".

Liya antecknade uppgifterna på sin skrivtablå tillsammans med några identifierande uppgifter om utseende medan hennes tankar vandrade litet. Hon förstod flickans, och de andras, nervositet. Dels var det här deras enda chans att komma till Silverpalatset, hade de en gång försökt och inte lyckats så var de inte välkomna åter. Dels visste hon att ryktena ute bland folk gjorde gällande att hon, Urvalsförrättaren, eller Väljerskan som hon kallades ute bland folk, gjorde urvalet bara på dessa enda ord och uppförandet under den korta stund hon ägnade varje aspirant. Det var inte sant att hon beslutade om Urvalet, men så mycket var sant att hon alltid gjorde en egen bedömning som åtminstone de senaste 10 Urvalen stämt väldigt bra med det slutliga resultatet. Att göra bedömningar efter den första aspiranten var vågat, men om kvaliteten på aspiranterna låg som den brukade, och det hade den alltid gjort hittills, skulle den här flickan med god säkerhet komma bland de 24 Silverkandidaterna, men förmodligen inte bland de sex Utvalda. Hon skulle få återvända hem till Rödstensälvdalen, fyra dagsresor bort, besviken över att inte ha lyckats men ändå med ära nog av att ha blivit Silverkandidat för att kunna få en mycket god make och ett betydligt bättre liv än hon annars skulle ha fått.

Nästa flicka var helt uppenbart en adelsdotter, Hennes kläder, hennes kropp, hennes händer och hennes hållning skvallrade om ett rikt liv utan några tyngre bördor. Också hennes namn, Vidia, dotter till Larn den andre av Storsvartklippans, skvallrade om hennes härkomst, särskilt då Storsvartklippans var en av de mer välkända och med tanke på sin höga rang ovanligt nog både heder- och ärorika adelsfamiljerna i riket. Dessutom var det oftast bara adelsdöttrar som kom till Urvalet vid sexton varvs ålder eftersom bara de adliga hade råd att skicka sina döttrar så snart som möjligt. Men hennes far hade åtminstone smak nog att visserligen klä henne fint nog för att visa respekt för ceremonins betydelse, men inte med den överdådighet gränsande till skrytsamhet som så många andra adelsdöttrar brukade pråla med. Flickan var mycket vacker från början och hade fått hjälp av dyra skönhetsexperter för att bli ännu vackrare inför ceremonin, men hennes personlighet, eller brist därpå, skulle knappast ge henne en plats ens bland de 24. Men det skulle knappast gå någon nöd på henne ändå. Hennes familj var hög nog i rang för att ge henne en god make, och kända nog för sin heder för att till och med ge henne en vettig sådan.

Medan Liya antecknade sina uppgifter hörde hon en liten flämtning bakom sig. När hon snurrade runt visste hon redan vad det var fråga om. Arnla försökte blixtsnabbt vända sig rätt och ställa in sig i ledet igen efter att ha glidit fram för att titta på brännmärkningen vid Liyas ryggslut. Alla visste att Urvalsförrättaren var hög i rang, men kanske inte att hon hade avancerat från övervarvare av andra till tredje graden sedan föregående Urval. Och Utvalda av sådan rang träffade eller ens såg mycket få någon enda gång under sin livstid. Att för en ung kvinna då upptäcka att man stått ansikte mot ansikte med en sådan kunde lätt bli för mycket. Arnla visste att hon brutit mot ceremonielet och sjönk ihop och pressade hakan mot bröstkorgen för att visa sin underkastelse. Liya tyckte nästan synd om henne men ceremonielet måste följas så hon väste högt åt synderskan, vände sig sedan demonstrativt om och låtsades skriva något på sin skrivtablå. Hade hon verkligen skrivit något kunde det i bästa fall ha blivit Arnlas biljett från Urvalet, i värsta fall hennes dödsdom, men trots ceremonielbrottet tyckte hon fortfarande om flickan och var säker på att hon aldrig skulle göra något sådant igen, åtminstone inte under den tid hon var kvar vid Silverpalatset.

Urvalet fortsatte med den ena flickan efter den andra. De flesta av dem var ganska ointressanta, men ett fåtal skulle sannolikt komma bland Silverkandidaterna och någon enstaka hade rätt utseende, personlighet och attityd för att ha en chans bland de Utvalda. Turen hade nu kommit till en av de flickor som verkade ha genuint självförtroende nog för att inte vara nervös. När Liya stannade framför henne tittade flickan upp och mötte Liyas blick ett bråkdels ögonblick för länge innan hon talade med hög och stolt röst.

"Jag är Betva, brorsdotter till Rivya den andra av Silverpalatset! Sexton varv."

Ett svagt sus hördes bland de kringstående aspiranterna. Liya antecknade medan hon dolde sin irritation över flickans attityd. Systrar och brorsdöttrar till utvalda vid Silverpalatset fick bland folket ta del av dessas ära och det var tradition att de av respekt släppte sin familjehärkomst och i stället markerade sin koppling till Silverpalatset. Och dessa släktingar till Rivya hade verkligen rätt till denna ära eftersom Rivya hade fått lämna Silverpalatset som övervarvare av andra graden och fört stor ära med sig till en make som redan hade både hög rang och stor ära. Men flickan hade uppenbarligen missat allt om det ansvar och ödmjukhet som följde med en sådan koppling till Silverpalatset. Liya kunde inte riktigt placera flickan när det gällde Urvalet. Hennes koppling till Silverpalatset var varken en för- eller nackdel vid Urvalet trots vad folk utanför trodde. Om Liya tittade under den självsäkra ytan fanns det kvaliteter som kunde räcka till en plats bland de Utvalda, men flickans attityd kunde mycket väl stjälpa detta. På ett sätt hoppades Liya att flickan skulle näpsas genom att inte ens komma bland Silverkandidaterna, men å andra sidan skulle hon finna ett visst nöje i att se flickan knäckas under sina första år vid Silverpalatset om hon blev en av de Utvalda. För den sortens flickor böjdes och formades inte, de knäcktes, bröts ned helt och byggdes upp från början igen.

Drygt hälften av aspiranterna var avverkade nu och Liya önskade att de kunde ha gjort en paus och druckit litet, för timmarna under den varma eftermiddagssolen började ta sin tull. Men ceremonielet tillät inget sådant, så trots att både hon, de andra Utvalda och aspiranterna led så fortsatte Urvalet.

Efter ytterligare ett antal aspiranter kom Liya fram till en flicka som inte på något sätt klarade av att dölja sin nervositet. Flickan var ung, sannolikt av låg härstamning och hennes ansikte var så spänt att det såg närmast förvridet ut. När Liya stannade framför henne försökte flickan höja blicken för att möta hennes, men vred i stället huvudet åt sidan och började skaka i återhållna snyftningar. Liya led med flickan, men hade samtidigt ett ceremoniel att följa och flickan bröt mot det å det grövsta. Flickorna runt omkring såg bort och en viss avsmak skymtade i deras ansikten. Liya väntade några sekunder medan flickan fortsatte hulka och sedan såg hon två av de andra Utvalda närma sig, till synes närmast glada över att få något att göra. Reglerna var entydiga, en flicka som inte klarade av att följa ceremonielet vid Urvalet hade inte där att göra. Men något fick ändå Liya att plötsligt själv göra ett avsteg från ceremonielet, något hos just den flickan. Hon visste att hon skulle få förklara sig, kanske till och med sona sitt handlande, men hon höjde ändå handen mot de andra Utvalda och de stannade. Med två smygande steg stod hon plötsligt alldeles intill flickan. Med ena handen lyfte hon flickans haka samtidigt som hon böjde sig fram så att hennes läppar kom i jämnhöjd med flickans öra. Lågt, så att ingen annan än flickan kunde höra det viskade hon:

"Tårar är inte alltid fel, min vän. Ibland är de till och med önskvärda. Men om du sparar dina nu så kanske du får bättre användning för dem längre fram."

Liya kände hur flickan stelnade till och slutade hulka. Hon var beredd på att flickan skulle börja igen, men så kände hon hur flickan tog ett djupt andetag och slappnade av utan att börja om. Liya höll kvar sitt grepp under flickans haka när hon tog ett steg tillbaka. Flickan stod med lyft huvud men slutna ögon. Sedan öppnade hon ögonen och under det korta ögonblick hennes blick mötte Liyas innan flickan slog ned den och sänkte huvudet igen när Liya släppte greppet om hennes haka insåg Liya att hon hade gjort rätt. Om inte någon opponerade sig mot ceremonielbrottet skulle den här flickan bli en av de Utvalda. Flickan drog efter andan en gång till och sade sedan med låg men stadig röst:

"Jag är... ingenting, men mitt namn är Kilna, jag saknar härkomst, men min mor var Zeda, dotter till Rort av Mörkerskogsgläntans tjugotredje. Jag är sexton varv och har väntat på det här sedan mitt fjortonde varv."

Liya behövde inga fler förklaringar för att förstå hur det låg till. Flickans mor var en av de rang- och ärolösa, en kvinna som sålde sig till män. Vem som helst som kunde betala för sig kunde vara far till flickan. Men modern måste ha uppbådat allt hon kunnat, och till och med tagit chansen och låtit sig dödas ärolös ett par år tidigare för att skrapa ihop pengar nog att ge sin dotter denna chans. Medan Liya antecknade var hon glad över sitt ceremonielbrott. Om hon så skulle få sona det med en vecka på fasornas vägg så vore det värt det. Hon fick kämpa ned en klump i halsen medan hon innerligt bad att hennes väderkorn inte skulle svika henne den här gången utan att flickan skulle få bli en av de Utvalda.

Liya fortsatte att arbeta sig fram längs ledet. Nu var det bara ett par tiotal flickor kvar och hon såg fram mot slutet av denna plikt, att få komma in i skuggan och släcka sin plågsamma törst. Nästa flicka var en adelsdotter av det pråliga slaget. Hennes far hade satsat mycket på det här, det syntes. Liya ville bara få de sista aspiranterna undanstökade, men när den här flickan mötte hennes blick, precis korrekt och lagom länge var det ändå något som slog larm i Liya. Flickan sänkte sin blick och sade lugnt.

"Jag är Molana, dotter till Pemes av Rödklippshavsön, sexton varv."

Någonting i flickans röst när hon sade sin ålder hakade upp sig och bekräftade Liyas misstanke. Hon tittade på flickan och hoppades att hon trots allt hade fel, men det här var alltför grovt för att hon kunde låta det passera hur gärna hon än ville.

"Din ålder?" frågade Liya henne.

"Sexton varv." upprepade flickan lika lugnt.

Liya svor inom sig. Flickan visste och Liya visste, och flickan visste att Liya visste. Men ritualen måste spelas till slut.

"Ditt certifikat?" sade Liya trött.

Flickan lät handen dyka ned i en liten väska och kom upp med ett hoprullat papper. Litet för snabbt. Hon räckte fram det mot Liya som tog det, rullade upp det och såg ett oklanderligt certifikat. Flickans födelsetid stämde med hennes ålder och certifikatet var signerat av registratorn Jeza vid Långvitstranden, den man som signerade alla certifikat i den delen av riket. Liya hade sett hans signatur många gånger förr och det här var inget falsarium. Men det fanns en lätt skälvning i hans stil som Liya aldrig hade sett tidigare. Signaturen var äkta men signeraren hade vetat att det var ett falsarium han hade signerat. Vreden steg inom Liya medan hon sakta rev certifikatet itu. En idiotisk adelsman som hade så bråttom att vinna ära att han skickade sin för unga dotter till Silverpalatset, skymfade henne, Urvalsförrättaren, genom att anstifta lögn till henne, försökte skymfa Silverpalatset genom att få det att ovetandes bryta mot sina regler, och riskerade all ära för sin familj för att vinna något år. Och en betrodd registrator hade låtit sig köpas för försöket att genomföra alltihop.

Liya såg flickans hand röra sig och visste vad som var på väg. Flickan var ung och hade låtit sig tubbas av sin far att ta del i denna skymf, men hon var fortfarande en ung, spirande kvinna av ära som visste priset för uppdagandet. Ett ögonblick övervägde Liya att låta henne tvätta sin ära där och då, men sedan insåg hon att det inte var rätt att utsätta de andra för en sådan ärotvätt i denna stund. Liya hade själv sett sådant och det var sällan någon vacker syn, särskilt som hon såg på flickans ansiktsuttryck och beslutsamhet att det knappast skulle bli den snabba lätta ärotvätten utan den äldre, rituella och plågsamma. Så innan flickans hand ens hunnit innanför linningen på hennes dräkt hade Liya fångat den med sin ena hand och fiskat fram den vackert utsirade kniven handen hade sökt med den andra. Liya visste att det bara var att uppskjuta det oundvikliga en stund. Den här flickan skulle aldrig återvända levande till sin far med sin skam om hon så skulle tvingas strypa sig med sitt eget hår. Sin skam förresten? Hon hade i ungdomligt oförstånd låtit sig tubbas av sin far, men hennes försök till handlande visade att hon egentligen var, eller hade kunnat bli, en kvinna med stor heder.

Flickan stod som fastfrusen och stirrade stint ned i marken. Liya lät hennes kniv falla och tvingade upp hennes haka med den nu fria handen. Flickan vek fortfarande undan med blicken och tittade ned.

"Se på mig." sade Liya, inte som en befallning utan mer som en vädjan. Men för en blott fjorton- eller femtonvarvig flicka att få en sådan tillsägelse från en av Silverpalatsets övervarvare av tredje graden var som att få en direkt order av Gud. Flickan höjde blicken och mötte Liyas med tomma, svarta ögon. Liya tittade ned ett ögonblick och när hon tittade upp såg hon flickans ögon vidgas av detta tecken på respekt från någon som stod så mycket högre i rang.

"Jag är väldigt, väldigt ledsen!" sade Liya lågt. "Du är uppenbarligen en blivande kvinna med stor heder, men jag kan inte låta dig tvätta din ära här. Jag önskar att jag kunde göra något åt det, men det kan jag inte. Jag tror inte du förstod det när du gav dig in i det här, men det här är en personlig skymf mot mig och ett försök att skymfa hela Silverpalatset. Det kan jag aldrig låta passera, aldrig! Jag hoppas att du kan förstå det, jag är säker på att du kan förstå det med den heder du själv har. Jag hyser ingen agg mot dig och jag avser inte att brista i respekt för dig, men för de andras skull kan jag inte låta dig göra det enda hedersamma just här. Förstår du?"

Flickan nickade sakta. Liya fortsatte:

"Jag vill inte låta leda bort dig som ett kreatur, utan jag vill se dig gå härifrån själv med högt huvud. Den äran har du förtjänat genom det du nyss försökte. Jag önskar innerligt att saker hade varit annorlunda, men det är de inte och jag kan inte göra något åt det. Men jag kommer aldrig att göra någon hemlighet av att en blivande kvinna med en heder större än sin ålder och erfarenhet var här idag. Jag respekterar dig för din heder och jag kommer att se till att andra också gör det, oavsett vad som hänt innan. Gå i frid och ära!"

Flickan nickade sakta, drog ett djupt, darrande andetag och tog ett vacklande steg bakåt. Sedan mötte hon Liyas blick igen, sänkte sin blick mot marken och kröp ihop innan hon i en svepande rörelse vände sig om, sträckte på sig, höjde huvudet och började gå.

Liya såg efter den försvinnande flickan. Hon förbannade den far som dödsdömt sin dotter på det sättet och insåg att flickans mor och eventuella systrar var lika dödsdömda de. Om de var lika hedersamma som sin dotter och syster skulle de aldrig acceptera att leva med den skam deras make och far dragit över dem utan tvätta sin ära på samma sätt som hon. En man som var så hederlös som fadern visat sig vara skulle däremot knappast ha heder nog att göra det enda rätta, utan i stället fly sitt gods och leva ärolöst som en man utan härkomst. Liya såg ännu en gång den spirande kvinnan framför sig som nyss tvingats gå mot sin egen död och fattade ett beslut.

Om inte fadern hade heder nog att tvätta sin ära så skulle hon, Liya, Urvalsförrättaren, be Silverpalatsets Härskare om att få upprätta sin ära för den skymf som riktats mot henne. Hon hade enligt traditionen rätt att framställa en sådan begäran, och även om hennes Härskare var i sin fulla rätt att avslå den så tvivlade hon på att Han skulle göra det i det här fallet. Hon hoppades att fadern inte skulle ha heder nog att tvätta sin ära själv. Hon skulle göra det åt honom, på det gamla sättet, med De Sex Sticken. Han skulle få blöda länge innan hans ära var tvättad. Hon hade visserligen aldrig gjort det på en människa själv, men hon hade sett det göras, av Silverpalatsets förra Ceremonimästarinna efter att en av hennes unga adepter våldtagits av en berusad man under ett besök i en närbelägen stad. Ceremonimästarinnan hade begärt tillstånd av Silverpalatsets Härskare, dess förre Härskare, att upprätta flickans och palatsets ära och fått det. Mannen hade varit dum nog att försöka sätta sig till motvärn, trots att han hade varit nykter när hon hade funnit honom, så hon hade först brutit båda hans armar och båda hans ben innan hon hade börjat. Han hade skrikit länge. Och även om Liya inför sin Härskare skulle framlägga det som att det var fråga om att upprätta sin egen och Silverpalatsets ära så var ingetdera den egentliga anledningen. Det var för flickans skull. En blivande kvinna med sådan heder skulle inte behöva ha dött med en så ärolös far.

Den dödsdömda flickan hade försvunnit ur sikte nu och Liya vände sig om mot de kvarvarande aspiranterna. Det tog några ögonblick innan de alla hade fattat att pausen var över och de stramade upp sig och rättade in sig igen. Liya kände sig bara fruktansvärt trött och väntade in dem utan några reprimander. Halvt omedvetet registrerade hon de sista aspiranterna. Hon var till och med för trött i huvudet för att orka göra sitt eget urval där och då när hon var färdig. Kanske senare under kvällen eller natten, men inte just då. Hon tittade slött efter aspiranterna när de leddes iväg av de andra Utvalda mot sina tillfälliga logement. I morgon, när hon hade lämnat av till Urvalsprövarna, skulle hon begära audiens hos sin Härskare och lägga fram sin begäran. Det var tre dagsritter och en dags färjning i vardera riktningen till Rödklippshavsön, och kanske hade fadern redan lämnat den när hon kom fram, men även om hon skulle behöva jaga honom i flera dagar så var flickan värd det.