Spegeln

BDSM-novell av Magnuz Binder.

Med korta steg följde hon efter honom in i rummet. Hon trodde att hon hade sett allt i byggnaden men det här rummet var nytt för henne. Det var inte stort, ungefär tre meter i fyrkant, och det var helt kalt och tomt, sånär som på spegeln. Den kroppshöga, knappt meterbreda spegeln stod ensam mitt för den ena väggen i rummet, en halvmeter ut från den. Trots att allt annat saknades gav spegeln henne en känsla av rummet som en teaterloge, en mannekängkammare eller någon annan slags omklädningsrum.

Han föste henne till en plats mitt i rummet, kanske en meter från spegeln. När hon tittade i den kunde hon se hela sin uppenbarelse i dess blanka yta. Trots att ljuset i rummet var dunkelt såg hon sig själv nästan onaturligt tydligt, som om hon stått mitt i en spotlight. Hon blev stående orörlig och tittade fascinerat på kvinnan i spegeln. Han stod bakom henne, med händerna på hennes axlar i ett fast, nästan smärtsamt grepp, som om han ville förhindra henne att vända sig bort.

Ansiktet i spegeln var förvridet av den stora, röda gummibollen som var intryckt i munnen och hölls stadigt på plats av ett nätverk av svarta läderremmar som delvis täckte ansiktet. Det långa håret var stramt bakåtstruket till en osynlig hästsvans. Huvudet hölls högt, framtvingat av den höga, styva, svarta läderkragen som smet åt runt halsen och sträckte sig från övre delen av bröstbenet upp till och en bra bit ut under hakan. Axlarna var tillbakadragna och korsade av breda, svarta läderremmar som höll den snäva single-gloven som tvingade ihop hennes armbågar, underarmar och händer bakom ryggen. Mellan kragen, remmarna och den styva, svarta läderkorsetten som snävade in hennes midja till ett mått av 50 centimeter stod hennes stora, fasta bröst ut, nästan självlysande i det ljusa skinnets kontrast mot det omgivande svarta lädret. Hennes påtvingade hållning fick dem att peka stolt uppåt, och deras uppnosiga spetsar accentuerades av de stora, grova guldringarna genom bröstvårtorna. Nedanför korsettens nedre kant kom ännu ett band av hennes ljusa skinn i dagen i form av hennes höfter och kala sköte. Hon kunde svagt ana guldglimtarna från ringarna genom hennes yttre blygdläppar som matchade de genom hennes bröstvårtor. En kort bit ned på låren doldes hennes skinn igen av de mörka, skira strumporna hon bar, och strax under knäna började ett par stövlar i ett material matchande läderkragen, korsetten och single-gloven och som slutade i ett par omöjligt höga klackar som tvingade henne att hela tiden tänka på balansen. När hon gick underlättades balansen inte heller av de två svarta läderbojor som nästan såg ut att vara sammansmälta med stövlarna och som var förenade av en ca tjugo centimeter lång, grov, kromglänsande kedja. Bakom henne i spegeln såg hon honom, nästan ett huvud högre än hon själv trots hennes skyhöga klackar. Han höll fortfarande hennes axlar i ett nästan klolikt grepp och stirrade forskande på henne genom spegeln.

Det var inte ofta hon fick tillfälle att se sig själv så här och hon fortsatte stirra på sig själv långt efter det att hon egentligen redan hade sett allt. Men plötsligt blev hon varse att något förändrades. Den nyss så klara bilden av henne själv i spegeln började bli suddig. Hon försökte skärpa blicken, men oskärpan blev bara ännu värre tills hon bara kunde skönja suddiga silhuetter i spegelns nyss så blanka yta. Men så, lika snabbt som bilden hade blivit suddig klarnade den igen. Hon kunde inte hålla tillbaka en flämtning bakom munkavlen.

Personen i spegeln var otvivelaktigt fortfarande hon, men där slutade likheten. En kvinna med självsäker hållning, ledig, men ändå lika stram som hennes egen framtvingade stirrade tillbaka på henne med ett uttryck av chock som måste ha matchat hennes eget. Kvinnan, hon, bar sitt hår utslaget i en lång, dramatiskt stylad frisyr, fyllig, glänsande och lätt tonad, och matchande det perfekt makade ansiktet. Ett vackert pärlhalsband låg runt hennes hals och fyllde precis den urringning som bildades av hennes något uppknäppta sidenblus. Blusens glänsande tyg var kraftigt men såg ändå otroligt mjukt ut och smet åt runt hennes kurvor som ett andra skinn. Ett brett lackbälte med litet prålig men ändå smakfull ornamentering skiljde blusen från den veckade kjolen som slutade strax över hennes knän. Hennes ben glänste av de naturfärgade nylonstrumporna som följde de slanka vadernas linjer ned i de högklackade lackpumpsen. Hennes händer, med välmanikyrerade naglar och diskreta men utsirade guldringar, höll någon slags mapp i midjehöjd. Bakom henne stod en vacker man, han, i en prydlig kostym och vilade sina händer lätt och närmast kärleksfullt på hennes axlar.

Hon stirrade länge på kvinnan i spegeln och var så absorberad att hon hoppade högt när han talade:

"Jag vet att du har undrat över hur ditt liv skulle ha kunnat vara, och ville ge dig en chans att se det. Hon är du och du är hon, men i två parallella verkligheter."

Hon stirrade fascinerat på läpparna som rörde sig på den andra mannen, han, men gav upphov till rösten hon hörde så tätt intill sitt eget öra. Han fortsatte:

"Men den här spegeln kan inte bara visa en annan verklighet, den tillåter också passage till den. Om du vill bli hon, dig själv, behöver du bara stiga genom spegeln. Hon kan göra samma sak om hon vill, för hon har också undrat över hur hennes liv skulle kunna gestalta sig annorlunda än i hennes värld av frihet, framgång, valmöjligheter och ansvar."

Samtidigt som hon kände hans händer släppa sitt grepp om hennes axlar såg hon hur mannen i spegeln, han, lät sina händer glida av kvinnans, hennes, axlar.

"Du har ett val nu, men kom ihåg, när du väl en gång har bestämt dig finns ingen väg tillbaka."

Hon tog tveksamt ett kort steg mot spegeln, och kvinnan, hon, på andra sidan spegelglaset gjorde samma sak. Hon ville fråga, men munkavlen hindrade henne. Plötsligt hörde hon ett svagt eko av sin egen röst från spegeln när kvinnan där, hon själv, frågade:

"Men om jag skulle ta steget, vad händer då med min verklighet här?"

Svaret kom bakom henne samtidigt som mannen i spegeln, han, rörde läpparna till det:

"Det här är två kvantverkligheter som är överlagrade på varandra. På samma sätt som när de konfronteras med varandra i mikrokosmos så kollapsar de till en, den ena, utan att den andras existens går att spåra längre."

Åter hördes det svaga ekot av hennes röst från spegeln, med precis den frågan som hon ville ställa:

"Men vad händer då med dig? Med alla andra som jag känner här? Försvinner de? Dör de?"

Svaret lät skrämmande neutralt i sin slutgiltighet:

"De upphör att ha existerat. Men de fortsätter ändå på ett sätt att existera, i den andra verkligheten. Jag, t.ex., går upp i honom, mig själv."

Hon såg kvinnan i spegeln tveka, men så lyfte hon ena handen och förde den mot spegeln. När hon snuddade vid den spred sig ringar ut från beröringspunkten som på en vattenyta. Kvinnan ryckte omedelbart tillbaka handen och krusningarna klingade snabbt ut, men efterlämnade ett eko i hennes hjärna av en upplevelse hon aldrig hade haft, en manikyr. Åter ekade hennes röst svagt från spegeln:

"Men vad tycker du? Vad vill du? Det är ju din existens också!"

Plötsligt insåg hon att de inte längre var så lika. De var två helt olika personer där hon själv just insåg att hon som aldrig behövde ta egna beslut just hade fattat ett medan kvinnan på andra sidan som alltid haft kontrollen tvekade, sökte desperat efter ett stöd i sitt beslutsfattande. Rösten bakom henne kändes nästan irriterande överflödig när den svarade:

"Det är ditt val, och vad jag tycker saknar betydelse. Jag har redan valt att ge dig den här möjligheten. Vad du än beslutar så kommer jag att vara med dig."

Hon såg kvinnan, hon själv, fortsätta tveka. Hon tog ett steg bakåt och kände hans kropp hejda henne och pressas mot hennes medan hon betraktade scenen i spegeln nästan ointresserat.

Kvinnan i spegeln förändrades igen, hennes osäkerhet var borta, mappen hon kramat föll till golvet, hon höjde sitt huvud, sköt bak axlarna. Stolt och beslutsam tog hon ett steg framåt, sedan ett till som förde henne in i spegelbilden.

I nästa ögonblick utbröt kaos i henne. Så många minnen, så många tankar, så mycket som inte var hennes men som ändå plötsligt var en del av henne. Ett liv hon levt, människor hon träffat, saker hon gjort, beslut hon fattat, men ändå saker som hon visste att hon aldrig upplevt. Hennes värld började snurra och hon sjönk ned på knä, kände hur han fångade henne och dämpade hennes fall, höll henne upprätt och hindrade henne att sjunka ihop till liggande på golvet. Saker snurrade för hennes, och hennes enda fasta punkt i tillvaron, hennes enda trygghet var händerna som stöttade henne. Hon slöt ögonen och fokuserade helt på hans händer. De kändes annorlunda mot vad hon var van vid, inte krävande, brutala, hårda, utan ömma, kärleksfulla, försiktiga. Men ändå var det tveklöst hans händer, precis som hon mindes dem, eller gjorde hon? Hon var inte säker på vad som var verklighet längre, åtminstone inte vad som var hennes verklighet. Det kändes som om händerna försiktigt guidade henne genom och ut ur kaoset.

Det kändes som om hon höll på att vakna upp ur en mardröm som sakta förbleknade, trots att minnena från drömmen inte var mardrömsaktiga, utan ljusa och glada. Men när hon försökte klamra sig fast vid dem så stack och skar de i henne. Hon öppnade ögonen igen och han stod böjd över henne, hans händer stödde henne fortfarande. De var precis som hon alltid mindes dem, krävande men ömma, brutala men kärleksfulla, hårda men försiktiga. Leendet i hans ansikte var också som hon alltid mindes det, kärleksfullt och inte överlägset som... Ja, som vad då? Hon kunde inte minnas vad hon associerat till. Hans röst lät litet osäker när han frågade:

"Hur är det? Valde du rätt?"

Hon log bakom munkavlen. "Valt"? Hon hade ju aldrig behövt välja, aldrig ta ansvar, aldrig upplevt priset för frihet och framgång, ångesten, stressen... Hur hon nu kunde veta eller ens föreställa sig det. Hans fråga verkade helt malplacerad. Men någonstans hade hon ändå en känsla av att det låg något i den. Någon gång hade hon kunnat välja mellan honom och ett annat liv. Om hon valt rätt? Minnena av allt han gjort för och med henne, jämfört med det liv hon kunde ha fått utan honom... Som hon föreställde sig det. Hon tittade ned på hans kärleksgåvor, de gyllene ringarna genom hennes bröstvårtor som han själv med varlig hand satt dit en gång. Hon kunde inte förstå hur hon kunde känna sig mer nöjd och komplett än med sitt nuvarande liv. Faktum var att hon inte kunde förstå hur den känslan av nöjdhet och helhet kunde kännas så stark just nu, starkare än någonsin tidigare under alla deras år tillsammans verkade det som. Som om deras liv tillsammans var något nytt. Men så kändes det, hon kände sig pånyttfödd, nyförälskad, ja allt!

Hon tittade upp i hans älskade ansikte och nickade. Jo hon hade valt rätt. Till skillnad från... Hon kom ännu en gång inte ihåg vad hon hade tänkt jämföra med utan nickade bara igen och tryckte sig mot honom, njöt av hans varma kropp mot sin. Han kramade henne hårt men ömt och viskade något som hon inte riktigt begrep men som ändå lät så självklart:

"Tack för att du valde att göra oss hela..."