Överlåtelsen

BDSM-novell av Magnuz Binder.

"Jag vill äga dig."

Hans röst var lugn och mjuk, hans kroppsställning framåtlutad, kontaktsökande men avslappnad, och hans blick sökte hennes, precis som den hade gjort större delen av kvällen. Det syntes inte på honom, men varje nerv var på helspänn, varje sinne skärpt till det yttersta för att uppfatta och tolka minsta lilla signal från henne. Han var säker på att han hade läst henne rätt, men samtidigt satt någonstans en mer självkritisk del av honom och konstaterade att det vore rätt åt honom om han mitt i all sin präktiga självsäkerhet hade fel, om han fick ett hånskratt, en örfil eller hennes drink i ansiktet till svar.

Hon skrattade till kort. "Va!?!"

Skrattet sade honom att hon redan hade hört och förstått vad han hade sagt. Den nervösa undertonen i det sade honom att han hade läst henne rätt. Med samma lugna röst upprepade han bara:

"Jag vill äga dig."

Hon skrattade till igen. Den här gången fick hennes nervositet skrattet att slå över i falsett. "Du är galen!"

Leendet som lekte i hans mungipor var bara en mycket svag spegling av det breda flinet inom honom. "Kanske det..." svarade han bara innan han lutade sig tillbaka och tog ännu en klunk ur sitt glas. Han sade inget mer, forsatte bara småle och söka hennes blick, en blick som just nu flackade kring i rummet och till slut stannade på bordsskivan framför henne. Han funderade på om hon skulle fortsätta spelet, men någonstans hade han på känn att hon redan visste att han visste, och att hon var intelligent nog för att inse det meningslösa i det.

Hon satt där med mannen som hon bara hade känt några timmar, bekantingen till en av hennes väninnor. Mannen som nästan omedelbart hade fått henne att känna sig trygg, och som hon trivdes med trots hans envetna sätt att ständigt söka hennes blick tills hon var tvungen att titta bort, att ständigt ge henne känslan av att han visste vad hon skulle säga innan hon hade sagt det, och att till och med veta vad hon tänkte innan hon ens hade hunnit formulera det för sig själv.

Hans ord ringde i hennes öron, studsade fram och tillbaka i hennes huvud. Hon borde skratta åt honom, hon borde resa sig upp och gå, men hon kunde inte. Hon förstod inte riktigt hur eller varför, men hon visste att hon utan att ens göra något, eller kanske just därför, hade gett bort sig själv, lika säkert som om hon hade låst kedjan om sig själv och gett honom nyckeln, utan några villkor eller förbehåll. Känslan det gav henne gick inte att beskriva, men den var inte avskräckande eller obehaglig, snarare kändes den varm och trygg.

Det kändes onödigt och teatraliskt men ändå visste hon att det var något hon ville göra, måste göra, så hon höjde blicken, mötte ett ögonblick hans lugna, sökande blick innan hon slog ned ögonen igen och sade med en mycket mindre röst än hon hade avsett:

"Ja"