Crossover

BDSM-novell av Magnuz Binder.

Prolog

Crossover - när två världar som för alltid borde vara åtskilda kommer i kontakt med varandra. Resultatet blir i bästa fall oförutsägbart, i värsta fall katastrofalt.

Nedanstående berättelse är en fantasi, den borde överhuvudtaget inte ha kunnat inträffa. Visserligen är personerna, platserna och de enskilda händelserna verkliga, men det övergripande händelseförloppet är det inte. En barriär på mer än fem år förhindrade det att någonsin kunna bli det.

Tanken på att skriva berättelsen har funnits länge, just eftersom tiden var det enda som faktiskt förhindrade det beskrivna att hända, men det har ändå tagit emot då den enda faktorn gjorde berättelsen så overklig. Men en händelse nyligen fick mig att omvärdera det. Vad som borde ha varit en trivial händelse på en chat öppnade plötsligt en reva i verkligheten som förde två världar samman som borde ha varit skilda åt av en tidsbarriär på 20 år. Resultatet var lindrigt sagt omskakande för de närmast inblandade. Så crossovers är inte bara något som inträffar i fantasin, de kan inträffa i verkligheten när man minst anar det...

---

Det var Bosses förslag, naturligtvis. Coole, tuffe, äventyrlige Bosse, som gillade att småchocka sin omgivning med sina vilda erfarenheter, som tycktes knäcka sina ben och skaffa sig hjärnskakningar ungefär lika ofta som andra skar sig på papper eller fick huvudvärk. När vi hade avslutat middagen på stan, som var vårt tvåårsfirande av inflyttningen i de nya arbetslokaler, var det flera som ville fortsätta kvällen. Bosse hade snabbt kommit på ett häftigt ställe, litet off, som han tyckte kunde vara kul att besöka, om inte annat "för allmänbildningens skull". Men han varnade för att det kanske inte var rätt ställe för helgjutna "Svenssons", något som naturligtvis kittlade de andras nyfikenhet ännu mer. Några beslöt ändå för att avrunda kvällen, vår åldersman Pelle behövde sova, Anna måste hem för att ta hand om sina barn och vår platschef Olle skulle flyga till Göteborg tidigt morgonen därpå. Men vi andra hängde på.

När vi närmade oss kvarteren där den lilla "grå-klubben" som var vårt mål låg kom en svag känsla av deja-vu över mig, och när vi stod utanför den oansenliga källarporten som Bosse småstolt förkunnade var porten in till en annan verklighet svepte känslan över mig med full kraft. Så många minnen, så många ansikten virvlade förbi genom mitt huvud. Själva porten, byggd av stadiga, järnbeslagna ekplankor, var som en gammal vän för mig. Den hade varit naturfärgad, med flagor av brun bets som tappert klamrade sig fast, och järnslåarna hade varit järnsvarta med en svag rostbrun anstrykning. Nu var den målad helt i lacksvart, men jag kände t.o.m. igen kvisthålen under färgen, den udda knycken i ådringen överst på en av plankorna, och den breda glipan nederst mellan två slagna plankor som någon nu nödtorftigt tycktes ha försökt täta med spackel innan den lackats över.

"En annan verklighet" hade Bosse sagt. Jag kunde inte hålla tillbaka ett leende när jag tänkte på att han nog inte förstod hur nära en mycket större sanning de orden var än hans kitschiga försök till effektsökeri. När vi klev in genom den låga porten var det första som slog mig lukten. Den var annorlunda nu, men ändå densamma, ovanpå den gamla atmosfären låg bara en tunn fernissa av ...renhet. Det var så mörkt i den gamla hallen att det inte gick att urskilja mycket men jag log när jag hörde Bosse svära till när hans huvud touchade den låga takbjälken som jag ryggmärgsinstinktivt hukade mig för utan att ens se den i dunklet.

När vi kom in i det inre rummet drog jag efter andan. Fem år, men ingenting hade förändrats. Samma väl insuttna möblemang, fast arrangemanget av det var inte den vanliga, det långa bordet stod längs en annan vägg, och dukarna på borden var rena. Men till och med Jannes pall stod där den brukade, mellan dörren in och bardisken, den trasiga fotpinnen fortfarande slarvigt lagad med tejp. Takkronan var densamma och fortfarande lyste bara fem av de sex lamporna, den sjätte hade ingen någonsin lyckats få att lysa trots att ett antal tekniskt kunniga personer hade skruvat och lirkat med takkronan genom åren. Det var inte Josef som stod i baren, utan en ung kvinna som ändå verkade bekant på något sätt. Bosse och hon hälsade igenkännande på varandra men av någon anledning var det hennes och min blick som fastnade vid varandra alldeles för länge och hon log mot mig med en outgrundlig min. Känslan av att jag borde känna igen henne blev ännu starkare.

Bosse ledde oss in i lokalen och arrangerade snabbt och hemvant om ett par bord så att vi fick ett eget hörn. Det blev trångt, men vi fick plats allihop. När vi hade satt oss lät jag blicken svepa över lokalen och folket i den. Jo, den var sig verkligen lik, även om människorna var andra än de jag hade vant mig vid att se där. Men det var fortfarande samma sorts vinddrivna existenser, udda individer. På det lilla dansgolvet stod två tjejer med extrema makeuper och lindrigt sagt utmanande klädsel och kråmade sig mitt emot varandra. Två killar som såg ut som bikers satt vända mot dem och småpratade med varandra medan de uppenbart beundrade showen. Vid ett bord bredvid satt någon som jag plötsligt insåg att jag kände, det var Micke, som precis som för fem år sedan satt och konverserade och diskuterade med sin ölsejdel. Med yviga gester förklarade han något för den och satt sedan tålmodigt och uppmärksamt och lyssnade medan den svarade. Det fanns fler ansikten som jag svagt kände igen men inga som jag kände.

En ung kille kom och tog upp våra beställningar. Han bröt av mot hela stället, ung, välvårdad, artig, proffsig, skämtade litet när Margareta frågade vad det fanns för viner att välja på. Jag saknade plötsligt intensivt Josefs bullrande, respektlösa "Och vad fan tror ni att ni ska ha för nåt då???". Killen kom snabbt tillbaka, balanserandes glasen och flaskorna på en bricka, Josef skulle ha tagit mycket längre tid på sig och kommit med sakerna i ett kaotiskt famntag som han dumpat i ett virrvarr på bordet så att det hade verkat som ett mirakel att han inte slog ut hälften och krossade resten. Men den här killen var proffs, han placerade snabbt och elegant ut de åtta beställningarna utan ett ögonblicks tvekan om vem som skulle ha vad.

Bosse började berätta om stället och en del av sina upplevelser där medan vi sippade på våra drycker. Jag lyssnade bara förstrött medan minnena virvlade omkring i mitt huvud och jag åter lät blickarna vandra runt lokalen och konstaterade att det verkligen inte var mycket som hade förändrats. Ännu en gång mötte jag barflickans blick och hon log åter emot mig med samma outgrundliga min. Jag insåg att jag måste ha klarhet och svepte resten av min juice i ett par jätteklunkar och ursäktade mig sedan med att jag måste bort och få påfyllning.

Barflickans och mina blickar var låsta vid varandra under hela min väg genom lokalen bort mot bardisken. Jag försökte förtvivlat komma på vem det var eftersom hon var så bekant men misslyckades, hon verkade ju för ung för att vara någon av mina bekanta från den gamla tiden.

"Hej Magnus, det var alldeles för länge sedan, hälsar du inte längre?" frågade hon förebrående när jag kom fram. Jag blev så paff att jag först inte kom mig för med att reagera när hon sträckte sig på tå, lutade sig fram över bardisken och gav mig en kram, men när jag kände hennes naglar lätt repa mig över njurarna på det gamla karakteristiska sättet kom plötsligt minnena över mig.

"Rultan? Åh herregud, hur kunde jag undgå att känna igen dig?" Jag försökte krama tillbaka, men hon drog sig plötsligt undan och hennes handflata svepte över mitt ansikte i en lätt men ändå svidande örfil.

"Rultan för dig, va??? Den siste som kallade mig det tror jag att jag kastrerade. Var glad att du har bardisken som skydd!" Hennes ögon gnistrade men det fanns ändå skratt i dem. Det tog ett ögonblick för mig att samla mig men sedan skrattade jag och hon stämde in. Jag lät mina ögon glida över henne.

"Nej, namnet Rultan kanske inte passar dig längre, du har visserligen växt en del sedan sist, men på litet andra ledder." Hon svarade med ett brett leende, tog ett steg bakåt, intog en utmanande pose med händerna på höfterna och gjorde den karakteristiska knycken med nacken som förr hade sett barnsligt trotsig ut men som nu blev en dramatisk gest som fick hennes långa hästsvans att bölja på ett mycket tilltalande sätt. Hon var definitivt en vacker ung kvinna, och uppenbarligen väl medveten om det.

Rultan var Josefs dotter och hette egentligen Maria men hade aldrig kallats för något annat än Rultan, åtminstone inte så länge jag hade haft någon kontakt med henne. Namnet var välförtjänt eftersom hon var en lindrigt sagt knubbig flicka, men hon hade tillräckligt med skinn på näsan för att inte ta illa vid sig av det mindre smickrande smeknamnet och ingen hade någonsin sagt det med annat än en kärleksfull ton när jag hade hört det. Om de sociala myndigheterna hade vetat att Rultan fick följa med sin far till det arbete han hade på klubben hade de sannolikt omgående omhändertagit henne, men sanningen var att hon hade varit guld värd på klubben. Inte ens de mest drogade bråkmakare fortsatte bråka när hon marscherade upp framför dem och bredbent, med händerna i sidorna och blicken sprutande blixtar förklarade för dem att de fick skärpa sig eller försvinna därifrån. Men det var inte bara det att alla älskade henne som gjorde att folk lydde henne, hon hade ärvt sin döda mors arabiska temperament och bl.a. vid ett tillfälle däckat en hundrakiloskarl med en rak höger i skrevet när han hade försökt gå runt den lilla ordningsvakten för att komma åt sin antagonist.

"Hur har du det, och hur är det med Josef, och alla andra gamla bekanta?" Mina frågor bubblade fram. Hon suckade litet.

"Jodå, jag har det bra. Jag och min fästman", hon nickade bort mot den prydlige unge man som serverat oss, "sköter klubben medan pappa är på ...semester. Skattemyndigheterna hade vissa synpunkter på hans sätt att sköta bokföringen. Eller snarare den totala avsaknaden av den." Hon skrattade. "Men jag tror att det gör honom gott även om han höll på att få slag när domen föll. Han hade inte haft semester sedan mamma dog och höll på att jobba ihjäl sig. Och Färingsö är vackert och faktiskt ganska trevligt. Jag brukar åka ut dit och hälsa på honom nästan varje dag. Och vad gäller gamla bekanta, tja, en hel del finns fortfarande kvar, några har försvunnit och en del finns tyvärr inte mer." Hon gjorde en beklagande min. "Och du..." Hon tystnade plötsligt och log underfundigt.

Känslan av att något var på gång hann precis bara blixtra genom huvudet innan min värld bokstavligt vändes upp och ned. Jag kände mig som en trasdocka när jag plötsligt omfamnades av en muskulös boaorm till arm runt midjan som lyfte upp mig, kramade luften ur mig, fick det att knaka i mina revben och vände mina 190 ganska vältränade cm upp och ned lika enkelt som om jag hade varit en tamburmajorstav. Ett åsklikt mullrande till skratt hördes.

"Masken! Va'fan haru varit? Jäkla smitare!"

Janne! Det kunde bara vara han. Ingen annan kallade mig masken, ingen annan kunde eller hade mot slutet ens vågat försöka behandla mig på det respektlösa sätt som han just gjorde. När minnena rusade genom mitt huvud i samma takt som blodet rusade dit förberedde jag mig för det oundvikliga och försökte slappna av. Och det kom, jag kände mig som en basketboll när mitt huvud stöttes rakt ned i golvet två gånger i snabb följd. Det ringde i öronen på mig när jag lika lätt som jag vänts upp och ned vändes rätt igen och vacklade till när jag omilt sattes ned på fötter igen, snurrades runt som en viljelös balettdansös och omslöts av en björnkram som höll på att krossa mina återstående revben.

"Trevligt att träffa dig också!" lyckades jag flämta fram när greppet lossade så jag kunde snappa efter luft.

Janne var en bra bit över två meter lång i vanliga fall, vilket innebar när han lufsade omkring kutig som en gorilla. Hur lång han hade blivit om han någonsin hade sträckt på sig tror jag inte någon riktigt kunde föreställa sig. Hur mycket han vägde var föremål för ständiga gissningar men det kan inte ha varit under 120 kg ben och muskler. Hans ansikte kunde skrämma slag på vem som helst, ärrigt och vanställt, dels efter koppor, dels efter otaliga slagsmål. Han tycktes tåla hur mycket stryk som helst och hade vid ett tillfälle låtit ett gäng ligister knäcka ett basebollträ över hans näsa innan han hade lämnat dem åt ambulanspersonalen att ta hand om innan han hade lufsat därifrån till synes oberörd trots att blodet forsade ur den krossade näsan. Han gjorde ett väldigt lojt intryck men var fruktansvärt snabb när det gällde. Det här var innan ligister som kände sig förfördelade åkte hem och hämtade automatvapen för att meja vilt omkring sig, men i regel räckte det med en irriterad blick från Janne för att en knivviftande slyngel skulle vända sig om och fly. Och jag kan mycket väl föreställa mig någon med en skarpladdad AK-5 kasta bössan och fly för sitt liv om Janne vänt sig mot dem med sitt ogillande ansiktsuttryck. Han försörjde sig som dörrvakt på svartkrogar och någon gång som torped, men bara mot folk han ogillade personligen.

Janne var bus av den gamla skolan och hade en mycket stark känsla för heder och lojalitet. Den som inte hade det gjorde bäst i att inte vistas alltför nära honom. Det var nog mycket tack vare honom som jag accepterats i de kretsar jag umgåtts i. Trots att jag var ett "jäkla borgaryngel som ville spela tuff" i hans ögon hade han av någon anledning fattat tycke för mig. Och var man accepterad av Janne var man accepterad, dels därför att han aldrig givit någon anledning att tvivla på hans omdöme, det fanns mycket mer bakom hans ärriga panna än han själv gav sken av och någon ville inbilla sig, dels därför att ingen vågade ifrågasätta Janne överhuvudtaget. Även långt efter det att mina förvärvade kampsportskunskaper borde ha räckt för att avskräcka de flesta från att mucka med mig så var det nog snarare Jannes vänskap som gav mig den respekt jag fick.

Min överkropp kändes som ett efter ett stenhårt träningspass efter Jannes lilla hälsning, men ringningarna i öronen hade avtagit och ersatts med en svidande smärta i hjässan och en lätt huvudvärk i stället.

Rultan, eh, Maria, stod framåtböjd av skrattkramper men lyckades samla sig och räta på sig medan hon torkade skrattårar ur ögonvrårna.

"Som sagt var, en del gamlingar finns fortfarande kvar, som du just märkt." flämtade hon fram medan Janne sjönk ned på sin pall bredvid bardisken. Precis som förr knarrade den kvidande under hans tyngd. Jag kippade djupt efter andan och lutade mig mot bardisken medan jag studerade honom. Han hade inte förändrats ett dugg, samma obestämbara ålder, samma lätt stripiga mellanblonda hår, samma nötta skinnjacka, samma urblekta och trasiga blåjeans och samma en gång svarta myggjagare han alltid hade haft. Trots att han satt ner fick jag lyfta blicken för att möta hans.

"Va göru här masken?" frågade han kort. Janne hade aldrig varit någon vän av långa tirader och hans hälsningsfras var bland det längre sammanhängande jag hört från honom, men jag kände honom tillräckligt för att veta hur mycket som låg bakom den korta frågan, så jag berättade om att jag var där med några jobbarkompisar och berättade också kort om vad jag haft för mig de senaste åren med plugg och arbete. Både Janne och Maria lyssnade uppmärksamt. När jag berättade om tiden på Tekniska Högskolan avbröt han mig med ännu en fråga:

"De folke ja såg dej me?" Jag hade stött på Janne en gång efter att jag egentligen lämnat de kretsarna under min studietid. Det hade varit på hemväg från en bal på KTH när jag och några studiekamrater varit på väg ned mot city uppstassade i frackar och långklänningar, och råkat passera förbi en svartkrog där Janne tjänstgjort som dörrvakt just den natten. Mina kamrater hade nästan fallit döda ned när en gigantisk skepnad frigjort sig ur skuggorna och överfallit mig med ett kort och kärnfullt "Tjena masken" och en björnkram som förmodligen fått knaket i mina revben att höras ända till dem. Det hade tagit en hel del förklarande efteråt om hur jag kände en sådan figur som Janne.

När jag avslutat min utläggning skrattade Maria sitt härliga skratt igen.

"Det verkar ha gått bra för dig, men varför släpade du med dina arbetskompisar just hit, eller var det Bosses idé? Du har aldrig riktigt varit typen med så såligt omdöme och att döma av hur dina kompisar stirrar så är det tveksamt hur smart det var."

Jag sneglade över axeln och såg mina arbetskamrater sitta vid borden med stora ögon och gapande munnar. I synnerhet Bosses ansiktsuttryck var helt obetalbart.

"Jo, det var Bosses idé, jag förstod inte ens att det var det här stället han menade förrän vi kom hit." erkände jag. "Men jag ångrar faktiskt definitivt inte att vi kom hit, även om jag kanske hade gjort det ensam om jag själv fått välja."

"Skäms du?" morrade Janne och jag kunde inte avgöra om han var uppriktigt förnärmad eller bara spelade.

"Eh, nej, men du vet hur hänsynsfull jag alltid är och jag vill ju inte chocka andra människor i onödan..." sade jag och försökte se så hänsynsfull ut som jag bara kunde. Jannes redan spruckna ansikte sprack upp ännu mer i ett brett flin och Maria fnissade till.

"Det kanske är bäst att du går och är så hänsynsfull att du tar hand om dina vänner innan någon råkar trampa på deras ögon i så fall. De ser ut som om de poppar ut när som helst." Jo, Maria hade rätt och jag misstänkte att jag hade en del intressanta förklaringar att försöka ge.

När jag kom tillbaka till bordet insåg jag att jag hade glömt juicen jag skulle ha, men det kändes på något sätt inte så viktigt längre. Bosse var den som först bröt tystnaden när jag satt mig ned igen. Han försökte låta så nonchalant som möjligt.

"Så du har varit här förut?"

Jag svarade uppriktigt om än inte helt uttömmande.

"Jo, men det var länge sedan nu."

Ingen frågade något mer och så småningom kom pratet igång runt bordet men en litet tryckt stämning låg kvar och jag kände de andras undrande blickar på mig titt som tätt.

Plötsligt kände jag ett par behandskade händer över mina ögon och hörde en kvinnlig men förställt dov stämma som väste i mitt öra:

"Gissa vem!"

Jag började smått desperat gräva bland mina minnen men gick totalt bet på vem det kunde vara. Det hade varit så länge sedan och det fanns så många så att uppgiften var omöjlig. Just när jag skulle lyfta händerna för att ta bort de behandskade händerna och titta efter sjönk plötsligt en kropp ned i mitt knä och ett par armar slingrade sig runt min hals och nacke. Det svagt gnisslande knarrandet och mina händer som automatiskt tog emot kroppen avslöjade att personen var en kvinna, mycket kurvig sådan och med mycket fylligt hår ända ned till ryggslutet klädd i vad som verkade vara en kort lacktopp och ett par lacktajts. Sedan hörde jag ett fnitter som jag skulle känna igen var som helst och när som helst sekunden innan jag kände en varm andedräkt mot min hals följt av ett par mjuka läppar och en tunga som mjukt, varmt och vått kysste mig nedanför örat.

Lili! Och då måste händerna över mina ögon tillhöra Kris!

Jag träffade Lili första gången, eller snarare hittade henne, på Kungliga Djurgården i Stockholm en regnig Valborgsmässoafton. Hon låg bokstavligt talat i rännstenen, men till och med redlöst berusad och med det långa, blonda, i vanliga fall lockiga håret stripigt av regn och hennes egna spyor, och med kläderna blöta, smutsiga och nedspydda var hon ljuvlig. Egentligen borde jag ha skyfflat över henne på polisen eller ungdomsjouren, men någonting, förmodligen inte alltför ädla motiv, fick mig att besluta mig för att själv ta hand om henne. Jag lyckades torka av henne hjälpligt och så småningom baxa henne upp på en buss.

Jag bodde visserligen hemma hos mina föräldrar då men de var bortresta ett par dagar så jag hade huset för mig själv. När vi kom dit var Lili fortfarande helt borta. Med viss möda fick jag ned henne i badkaret och satte igång att skala av henne kläderna och sanera henne. Så här i efterhand får jag väl erkänna att jag kanske var onödigt noggrann när jag tvålade in och sköljde av delar av hennes ljuvligt kurviga kropp, men till sist var hon ren och jag frotterade henne torr med ett badlakan innan jag bar in henne till min säng och stoppade om henne där. Vid det laget hade hon kvicknat till tillräckligt för att jag skulle kunna få i henne litet vatten så att hon åtminstone kunde skölja bort det värsta av spyorna i mun och svalg. Hon somnade snabbt och jag tog itu med att försöka skölja upp hennes kläder och hänga dem på tork. Resten av natten tillbringade jag slumrande i en fåtölj bredvid sängen.

Lili mådde definitivt inte bra när hon vaknade sent på förmiddagen, men efter ett par huvudvärkstabletter, mycket vatten, en stunds vila och en lätt frukost började hon komma till liv igen. Med det långa blonda hårsvallet fortfarande fuktrufsigt och insvept i en vit frottémorgonrock som nätt och jämnt klarade av att härbärgera hennes kurvor var hon förödande vacker. Jag kände mig som en osäker skolpojke som hade fått besök av en Gudinna och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. I hennes ögon måste jag ha framstått som en total tönt, men hon svallade ändå över av tacksamhet över att jag tagit hand om henne. Och efter frukosten, när hon ville ligga och vila en stund till gled hon utan minsta blygsel ur morgonrocken och exponerade hela sin fantastiska kropp för mig innan hon kröp ned under lakanen i sängen. Hon sade att hon frös litet och frågade om inte jag kunde värma henne litet, men det enda jag kunde komma mig för med var att gå och hämta en filt till åt henne.

Jag förstod nog på sätt och vis vad Lili var ute efter men min hjärna vägrade fatta det. Både då och senare vågade jag aldrig närma mig henne eftersom hon spelade i en helt annan division än jag, eftersom jag trodde att hennes flirt antingen var en drift med mig eller ett sätt att försöka betala in natura för att jag tagit hand om henne. Först långt senare fick jag på omvägar reda på att Lilis känslor för mig varit helt genuina och att hon varit bedrövad över att de inte hade verkat vara besvarade.

Kris hade kommit in i mitt, eller snarare Lilis, liv på en fest jag hade "eskorterat" Lili till. Jag hade pliktskyldigast dansat med henne och i tysthet stått och gnisslat tänder av återhållen svartsjuka över alla de snygga killar som flirtat med henne på ett sätt som jag aldrig vågade, trots att hon varit avvisande till dem alla. Jag kände inte Kris men hade hört talas om henne tidigare som en "bitch". Hon var en dominant lesbisk tjej som visste vad hon ville ha och såg till att få det. Det faktum att hon själv var snygg och att flera av de "slavinnor" hon lagt beslag på också var mycket attraktiva gjorde henne till ett hatobjekt i många killars ögon. Hon kom inseglande på festen, såg Lili, bestämde sig för att hon ville ha henne och tog henne.

Mellan Lili, Kris och mig utvecklades ett märkligt triangelförhållande. Lili blev Kris sexslavinna och dyrkade henne, men Kris förklarade för mig att hon ansåg att jag hade förstatjing på Lili så att jag fick leka med henne när jag ville, och om jag någonsin ville ha Lili för mig själv så skulle hon inte stå i vägen. Jag kunde fortfarande inte fatta bakgrunden till den märkliga inställningen och först flera år senare fick Kris klart för sig att jag aldrig förstått Lilis känslor för mig och förklarade för mig att anledningen till de "villkoren" hade varit just Lilis kärlek till mig eftersom Kris inte kunnat se sig själv som något slags andrahandssubstitut för mig åt Lili. Men vid det laget hade Lilis och Kris förhållande djupnat och jag var själv djupt engagerad i en annan flicka. Dessförinnan hände det dock att jag hjälpte Kris att dominera Lili och en rätt speciell vänskap utvecklades även mellan mig och Kris.

I Kris händer utvecklades Lili till en riktig "tease". När de var ute tillsammans älskade Lili att driva karlar till vansinne med sitt utseende, sin underbara kropp, sin utmanande klädsel, sina blickar och sitt sätt att dansa. Hon kunde hålla vilken karl som helst på halster en hel kväll helt övertygad om att han kunde få henne och helt galen efter henne trots att hon helt öppet flirtade på samma sätt med flera andra karlar samtidigt. Besvikelsen och frustrationen hos männen när Kris till sist tog Lili och gick därifrån, ofta med Lili demonstrativt kopplad, ledde till mer än ett uppträde. Vid några tillfällen höll de själva på att råka illa ut men oftast räckte det med Kris dominanta personlighet för att avspisa även den mest frustrerade och desperata karl. Naturligtvis använde Kris Lilis flirtande som en ursäkt för att "bestraffa" henne, men det var bara en del i spelet mellan dem.

Och där satt jag nu, med Lili i min famn och Kris stående bakom mig.

"Hej Lili och Kris." sade jag så lugnt jag kunde. "Det var länge sedan."

Kris tog bort händerna och böjde sig ned och gav mig en puss på den kind som Lili inte purrande hade buffat upp sitt blonda hårsvall mot. Jag skymtade mina arbetskamraters tefatsstora ögon genom Lilis lockar.

"Kul att se dig!" sade Kris. "Vilken sten har du legat inkrupen under de senaste åren då...?" Hennes röst var glad men med ett ansenligt stänk av förebråelse i.

"Jag har pluggat färdigt och börjat jobba, så det har varit ganska mycket att göra." ursäktade jag mig och insåg sedan att jag knappast kunde ignorera mina arbetskamraters stora ögon och hängande hakor längre. Jag sträckte på mig så jag kunde titta över Lilis hårsvall och se mina arbetskamrater klart. Lili grymtade litet missbelåtet i min famn.

"Eh, jag kanske borde presentera, Lili och Kris, det här är mina arbetskamrater, Ulla, Helena, Margareta, Bosse, Jenny, David och Liam. Möt två gamla och mycket goda vänner, Lili och Kris."

"Magnus vänner är våra vänner!" sade Kris och vinkade med handen. "Kul att se er." Hon gjorde en gest till med handen som jag inte blev riktigt klok på, men tänkte inte mer på det medan mina arbetskamrater mumlade hälsningar, förrän jag hörde när den osynlige men dittills mycket proffsige DJn tonade ned mitt i en låt och tonade upp en annan. Det var DEN låten, en av mina absoluta favoriter att dansa till. Lili kom till liv i min famn, jag visste att det var en av hennes favoriter också. Hon var på benen på bråkdelen av en sekund och drog mig med sig.

"Det här har jag längtat efter i åratal!" kvittrade hon medan hon drog med mig mot dansgolvet och jag var faktiskt inte särskilt nödbedd. De två tjejerna jag sett stå och stuffa när vi kom in var fortfarande kvar men hade dragit upp tempot till den nya fartfyllda låten. När vi kom ut på dansgolvet kastade jag en blick mot DJ-båset och blev inte ett dugg förvånad när jag såg Garys spretande kalufs och breda flin där. Han mötte min blick, höjde ögonbrynen och gjorde en slarvig honnör innan han sänkte blicken mot sina älskade tallrikar igen.

Att dansa med Lili hade alltid varit något speciellt. Hennes utseende och klädsel räckte för att allas blickar skulle fastna på henne, men hennes sätt att röra sig var något alldeles extra. Till skillnad från de flesta var hon dessutom någon som man dansade MED och inte bara mitt emot. Trots att vi inte dansat särskilt ofta ens tidigare var hon nog ändå den jag var mest samdansad med undantaget den flickvän det hade tagit slut med bara några månader tidigare. Och hennes intensitet och rörelser skulle förmodligen ha kunnat dra med sig en stel gammal gubbe så att han betedde sig och såg ut som rena John Travoltan på dansgolvet. Jag var inget undantag utan jag njöt av den underbara musiken, att känna kroppen släppa loss och av det orepeterade men nästan perfekta samspelet mellan Lilis och mina rörelser.

Jag behövde inte ens titta för att veta att de två tjejerna som nyss varit attraktionerna på dansgolvet förvisats till statistroller och att det var Lili som var i allas fokus. Jag skämdes inte heller för mitt sätt att dansa, men bredvid Lili var jag också bara en statist, för alla utom henne. Hennes blick sög sig fast vid min, hon dansade för mig, med mig, i mig, hennes händer vidrörde mig i fjäderlätta smekningar, hennes näsa, läppar och haka snuddade mina kläder från skjortkragen ned till gylfen och upp igen när hon skruvade sig ned och upp tätt intill mig. Allting i perfekt rytm till musiken, och jag svarade, parerade, snurrade, parade med henne, lät mina händer spåra hennes konturer, stal en bråkdelssekundsnabb kyss ur en omöjlig vinkel när jag roterade framför henne med ryggen mot henne. Jo, jag hade också omedvetet saknat och längtat efter det här.

Kris kom också utglidande på dansgolvet, hennes rörelser var mer avmätta, men ändå lika perfekt i rytm med musiken. Hon gled upp bakom mig, dansade i takt med mig, jag kunde känna hennes kropp mot min rygg, följsam som ett andra skinn. Hennes händer och armar kom utormande under mina armar, sträckte sig fram emot Lili, smekte som jag hade gjort sekunden innan, men mer intensivt, mer vågat. Hennes fingrar fångade Lilis bröstvårtor genom lacktyget, nöp, släppte, famnade om bröstens tunga rundning och kramade den ett ögonblick, fortsatte ned längs Lilis bara mage, ned över hennes lackklädda pubisberg och in mellan hennes lår, sedan upp igen samma väg. Den här gången höll hon kvar greppet om de nu styva och putande bröstvårtorna längre, jag kunde se Lilis ansikte förvridas, hon tittade fortfarande in i mina ögon, men hennes blick såg rakt igenom mig, var någon annanstans.

Kris lämnade sin plats som mitt andra skinn och plötsligt kändes det kallt om min rygg som hon nyss värmt med sin kropp. Hon gled upp bakom Lili i stället, följde hennes rörelser som hade blivit långsammare nu. Hon sänkte sina tänder i sidan av Lilis hals, hennes armar ormade fram runt Lilis torso, smekte, nöp, knådade, lekfullt, retsamt, hårt, pockande. Lilis ögon var slutna nu, hennes ansikte vänt mot taket, men hon rörde sig fortfarande i perfekt takt med musiken, och Kris och jag rörde oss i samma takt. Kris armar försvann ett ögonblick och jag såg Lilis armar dras bakåt och hennes händer försvinna bakom hennes skinkor och stanna där. Jag behövde inte undra ett ögonblick för att veta att Kris låst fast dem där med handbojor, men det hämmade inte Lilis uppvisning, hon fortsatte dansa, men i ett intensivare tempo, med större rörelser av överkroppen. Hon öppnade sina ögon ett ögonblick, och hennes blick borrade sig in i min, höll den kvar ända tills hennes ögonlock skärmade av den igen.

Kris tryckte Lili fram emot mig, fångade mina händer, och förde dem framåt, placerade dem på Lilis kropp. Väl där behövde de ingen vidare guidning, precis som Kris hade gjort nyss smekte, nöp och knådade jag Lilis hull genom lacktyget medan Kris händer kompletterade mina, fyllde de ytor som mina händer lämnade tomma. Hennes tunga dök in i Lilis öra och till och med genom musiken kunde jag höra Lilis stön, men trots all distraktion fortsatte hon röra sig i samma perfekta takt med musiken. Vi dansade som en enhet, med våra höfter och händer som kontaktpunkter. Jag förde Lili med höfterna och hon följde och svarade perfekt, och Kris var som ett andra skinn på hennes rygg, lika följsam som hon varit tidigare bakom mig.

Kris händer sökte sig upp mot Lilis hals, hennes fingrar sökte och fann dragkedjan i lacktoppen. Sakta, med gungande rörelser i takt med musiken drog hon den nedåt tills de två halvorna befriades från varandra och gled isär. De täckte fortfarande brösten, men dessa gungade fritt nu och emellanåt skymtade en mörk vårtgård i glipan i lacktoppen. Kris händer sökte sig in under lacktoppen, kramade hårt, knådade, nöp brutalt, och jag kunde ana mig till av vinkeln att hon begravde sina långa naglar i de känsliga vårtgårdarna och bröstvårtorna. Lilis stönanden kom fortlöpande, i takt med musiken, liksom hennes rörelser, men hennes höfter var inte längre i takt med mina utan levde sitt eget liv när hon gnuggade sitt underliv mot mitt, sänkte det och lät sitt skrev gnuggas mot och rida på mitt lår.

Kris förde de lösa halvorna av lacktoppen åt sidorna, blottade Lilis bröst helt för mig och vem som helst annan som ville se. Bröstvårtorna var stora, svullna, mörkt purpurfärgade och vårtgårdarna små och skrynkliga. Plötsligt glimmade det till av metall och jag blev varse de två metalliska klämmorna med en tung kedja mellan i Kris händer. Hon fångade först den ena styva bröstvårtan mellan sina fingrar och fäste enkelt den ena klämman på den. Jag såg hur knoppen plattades ut av klämmans brutala grepp och hur ändarna på de två skänklarna nästan försvann i den svullna vävnaden. Kris drog hårt och ryckigt i den vidhängande kedjan i takt med musiken och sträckte ut bröstvårtan och bröstet framåt uppåt och släppte plötsligt så att bröstet skumpande föll ned igen. Lili spärrade upp ögonen och stirrade in i mina medan hennes höga, gälla kvidande överröstade musiken så att det måste ha hörts i hela lokalen. Samma procedur upprepades med den andra bröstvårtan, fortfarande i takt med musiken och utan att Lili missade ett steg eller en rörelse, men nu var blicken i hennes vidöppna ögon begravd i min. Hon blinkade ett ögonblick när Kris släppte den andra klämman och ännu ett kvidande spred sig i lokalen, men annars var hennes blick fokuserad på mig, i mina ögon.

Trots att varje steg, varje rörelse fick den tunga kedjan mellan klämmorna att gunga och slita i hennes bröstvårtor fortsatte Lili sin intensiva dans, om möjligt med ännu större rörelser med överkroppen som fick kedjan att hoppa och rycka nästan konstant. Kris arm kom framormande mot mig nu, fångade min vänstra handled i ett stadigt grepp och förde min hand mot kedjan. Mina fingrar fångade kedjan och slöts runt den nästan automatiskt. Lili sänkte blicken mot handen som höll kedjan och henne fången ett ögonblick innan hon höjde blicken igen och mötte min med ett glittrande leende. Hon backade undan från mig, sträckte kedjan och fick sina bröst att sträckas som koner. Smärta kom i hennes ögon, men hon log fortfarande. Jag svarade med att dra kedjan mot mig, tvingade henne efter en kort kamp att komma intill mig igen, sänkte mina läppar mot hennes uppåtvända ansikte, men hejdade mig någon centimeter ifrån och väntade. Hon försökte sträcka sig uppåt men jag tvingade henne nedåt igen med ett hårt ryck i kedjan. Efter ett ögonblicks tvekan förstod hon och hon särade på sina läppar, gapade allt större, medan hon väntade på mig.

Jag väntade tills hennes mun var vidöppen och lät henne fortsätta vänta. Hon var förvirrad nu, visste inte vad jag ville, men stack försiktigt ut sin tunga och lät tungspetsen lätt vidröra min läpp, prövande, bevekande. Jag fångade hennes tungspets mellan mina tänder och bet snabbt och smärtsamt hårt innan jag släppte den, hon flämtade till av smärta och drog snabbt tillbaka den. Hon stod helt stilla nu och bara väntade med vidöppen mun och slutna ögon. Sakta började jag höja handen med kedjan mellan oss och tog in slacket på länkarna vartefter jag lyfte. Hennes bröstvårtor började sträckas uppåt och hon flämtade till av smärtan när de ömma knopparna tvingades lyfta resten av brösten. Till sist kunde hon inte hålla emot längre utan sträckte sig uppåt så att hennes läppar vidrörde mina. Jag fortsatte lyfta tills hennes läppar pressades hårt mot mina och hindrade henne från att sträcka sig högre. Då först kysste jag henne, min tunga dök in i hennes mun, sökte upp hennes och började brottas med hennes ömma tungspets. Hon avvaktade först men svarade sedan, först försiktigt men sedan med stegrad intensitet.

Efter en lång stund lät jag våra läppar skiljas åt och hon försökte inte hålla mig kvar men blev stående med öppen mun och tungan utsträckt med en spets som sakta, sökande vickade runt. Jag gav hennes tunga en avslutande kyss med ett lätt, litet lekfullt bett i den ömma spetsen som fick henne att stöna. Kris hade lämnat sin plats bakom Lili utan att jag hade märkt det, men nu blev jag varse att hon kom uppglidande bakom mig. Hennes ena hand kom glidande längs min högerarm ned mot min högerhand och jag kände henne trycka något i min hand. Känslan var välbekant och jag behövde inte titta efter för att veta att det var ett ridspö. Jag släppte efter på slacket på kedjan i min vänstra hand så hastigt att Lili ryckte till, men förblev annars stående orörlig med öppen mun, utsträckt, vaggande tunga, slutna ögon och uppåtvänt ansikte. Jag lyfte kedjan och var tvungen att sträcka den och hennes bröstvårtor en bit innan jag kunde placera länkarna mellan hennes tänder. Jag backade undan ett halvt steg och sade så att det hördes över musiken som ännu pulserade över dansgolvet:

"Dansa!"

Lili öppnade ögonen, bet ihop om kedjan och sänkte ansiktet, men ett lätt rapp med ridspöet under hakan gjorde klart för henne att jag ville att hon skulle ha kvar huvudet i den positionen som lyfte och sträckte hennes bröstvårtor smärtsamt uppåt. Hon föll snabbt in i musikens rytm igen, och hennes tunga bröst gungade och svängde snart på ett sätt som ersatte den effekt som den frihängande kedjan hade haft på hennes bröstvårtor innan. Jag såg på hennes ansiktsuttryck hur smärtan vällde ut i vågor från hennes bröstvårtor men hon lät inte det hindra eller sakta ned henne. Jag började följa med i hennes och musikens rytm och kände Kris falla in bakom mig, återigen som ett andra skinn mot min rygg. Med ridspöet började jag smeka Lilis nästan nakna och svettglänsande överkropp.

Snart lät jag smekningarna med ridspöet övergå i små rapp som successivt blev hårdare. De regnade snart i takt med musiken över hennes bröst, mage, sidor, armar, hennes lackklädda höfter, skinkor, lår och sköte. Trots att de snart klatschade ordentligt verkade de inte bekomma henne, utom när ridspöet landade rakt på hennes hårt klämda och sträckta bröstvårtor, då förvreds hennes ansikte ett ögonblick varje gång.

Kris lämnade sin plats bakom mig och gled upp bakom Lili i stället. Hon lät sina händer glida över Lilis mage, höfter och underliv, och jag fokuserade mina rapp på Lilis bröst för att inte träffa Kris fingrar. Till sist gled Kris ena hand bakom Lilis rygg medan den andra gled ned och tog ett hårt grepp om hennes skrev genom lacktajtsen. Kris grepp och hårda gnuggande ut och in mellan Lilis lår var det som slutgiltigt fick Lili att tappa kontrollen. Först tappade hon rytmen och började rycka och gunga helt ur takt med musiken. Gurglande ljud kom ur hennes fortfarande uppåtvända mun och nu åter vidöppna mun medan jag lät ridspöt dansa i en skur av slag över hennes bröst där vart och vartannat slag träffade bröstvårtorna. Sedan övergick gurglandet i ett skri som var så högfrekvent att jag ett ögonblick undrade om glasen i rummet skulle börja splittras. Under skriet segnade hon ned på knä, tappade kedjan i sin mun när hennes huvud föll framåt och satt bara där och skakade i rytmiska vågor.

Kris hade följt Lili ned till golvet och stöttade henne, och jag släppte ridspöt och gick ned i huksittande strax framför henne. Innan skriet hade tonat ut hade jag avlägsnat båda klämmorna samtidigt från Lilis bröstvårtor och sekunderna senare föll hennes armar slappt ned längs sidorna när Kris hade befriat hennes händer från handbojorna. Kris satt på knä bakom Lili och höll om och stöttade henne medan jag kramade henne framifrån. Lilis läppar sökte sig längs min axel, upp längs min hals och upp till mina läppar. Vi kysstes mjukt och länge.

Magin bröts av en skrattfylld röst.

"Jag borde ha förstått att du inte kunde dyka upp här utan att stöka till det, Magnus. Precis som i gamla tider. Men jag tror gästerna gillade showen, även om vissa av gröngölingarna, t.ex. dina arbetskamrater och min fästman, ser en aning överväldigade ut. Får etablissemanget bjuda artisterna på en törstsläckare?"

Rultan, eh, Maria satt på huk bredvid oss med ett brett flin och en bricka i handen. På den stod en ölsejdel, ett glas vitt vin och ett glas juice. Vissa saker hade inte förändrats konstaterade jag när Kris med ett tacksamt leende grep ölsejdeln, Lili med lätt darrande hand tog vitvinsglaset och jag själv tog juice-glaset.

"Om det inte är för mycket begärt får ni gärna pallra er upp från dansgolvet också så att andra gäster som eventuellt vill nyttja det kommer åt, även om jag betvivlar att någon är på humör att försöka överglänsa er lilla show. Och jag vill gärna höra kommentarerna från ditt sällskap sedan, Magnus. Jag är inte säker på om de behöver en styrketår eller hjärt-lungräddning efter det där." Glimten i Marias ögon var dräpande. Jag insåg att jag själv hade ryckts med så totalt att jag helt glömt bort andra närvarande i lokalen eller eventuella konsekvenser av det som hände.

Det blev inga kommentarer den kvällen, jag återvände aldrig till mina arbetskamraters bord utan blev sittande tillsammans med Lili, Kris, Janne och Maria och pratade om gamla tider. Gary gjorde oss också sällskap efter en stund när han konstaterat att dansgolvet ändå var dött och hade satt på ett färdigmixat band.

Det blev inga kommentarer senare heller, men stämningen på arbetsplatsen blev sig aldrig lik under den månad jag var kvar där fram tills att min uppsägningstid gått ut så att jag kunde börja på ett nytt jobb. Jag tror inte ens att de av mina arbetskamrater som varit närvarande på klubben berättade vad som hänt för någon, för vem hade trott dem ens om de hade vittnat samfällt? Men ingen av dem tittade mig någonsin i ögonen igen och ingen av dem nämnde med ett ord vårt tvåårsjubileum så att jag hörde det i.a.f. Och jag fick höra på omvägar att Bosse aldrig synts till på klubben igen.