Leksakshunden

BDSM-scen av Magnuz Binder.

Hon hatade den där valpen! Hon kunde inte förstå hur hon ens för ett ögonblick hade kunnat tycka att den var gullig när han först hade visat henne den, med dess trubbiga nos, dess skära, hängande tunga och de långa öronen som fladdrade när den outtröttligt och frenetiskt skuttade omkring och bjäfste som besatt. Om det inte hade varit för den enorma gummiboll som säkert fastspänd med en läderrem bakom hennes nacke fyllde hennes mun hade hon skrikit åt honom och hela kvarteret hur mycket hon hatade den! Hade hon bara fått chansen hade hon gladeligen stampat den förbaskade leksaken till en liten hög av plast, plysch och metall och njutningsfullt hört dess elektroniska bjäfsanden dö bort i en hes väsning och dess batteridrivna frenesi sluta sina dagar i några sista spasmodiska motorryckningar.

Men hon hade inte en chans att göra allvar av sina önskningar. Den batteridrivna valpen höll sig nästan hela tiden på säkert avstånd framför henne, och även om hon hade hunnit ikapp den hade hon knappast kunnat stampa sönder den. Hon hade fullt sjå med att hålla balansen där hon tultade fram efter leksaken på sina skyhöga klackar med löjligt små steg på grund av den korta kedjan på polishandbojorna som fjättrade hennes fotleder.

Det var förvånansvärt hur mycket dragkraft en leksak som bara vägde några hekto kunde utveckla. Hon hade i början på prov stannat upp för att få stopp på det hela, men kraften som förmedlades genom den smala, halvannan meter långa kedjan som förband valpens halsband med kedjan mellan hennes bröstvårtsklämmor hade snabbt övertygat henne om att fortsätta tulta efter valpen. Egentligen var det inte bara den råa dragkraften som hade övertygat henne, utan ännu mer det ryckande som valpens ständiga skuttande åstadkom. Men om hon tultade på så snabbt hon kunde höll hon i stort sett jämna steg med valpen och hennes bröstvårtor klarade sig undan med de skakningar som valpens skuttande förmedlade genom den slaka kedjan.

Hon hade ett par gånger försökt få tag på kedjan med handen för att kunna stoppa spektaklet, men med händerna ihoplåsta med polishandbojor bakom ryggen, och dessutom fastlåsta vid det provisoriska kyskhetsbälte han passande nog hade arrangerat av två stryphalsband ihoplåsta med hänglås, ett runt hennes midja och ett mellan hennes blygdläppar och skinkor, hade hon inte en chans att manövrera händerna så hon kunde få tag i kopplet. Det enda hon hade lyckats åstadkomma var att förvandla den närmast njutningsfulla friktionen från den glatta kedjan mellan hennes blygdläppar till ett smärtsamt tryck på hennes känsligaste delar.

När valpen kolliderade med väggar och möbler bytte den automatiskt riktning och fortsatte sitt skuttande åt ett annat håll, och hon kunde bara följa efter, tultande och vinglande. Vid ett tillfälle hade den tagit vägen in under det låga soffbordet och hon hade för några sekunder trott att hon skulle dö. Hon kunde ju inte följa den in under soffbordet, och friktionen mellan mattan och dess gummerade plyschtassar hade gett den en enorm dragkraft. Det hade kännts som om hennes bröstvårtor skulle slitas loss, men till sist hade hon med ett mycket smärtsamt ryck lyckats få valpen att ändra riktning. Ett ögonblick hade hon med fasa trott att den skulle runda ett av bordsbenen på vägen ut och försätta henne i en helt omöjlig situation, men det hade klarat sig med en hårsmån.

Så nu fortsatte hon tulta efter valpen, och varje gång den kom i närheten av soffbordet såg hon på bekostnad av ett nästan outhärdligt ryck i bröstvårtorna till att den ändrade riktning innan den kom dit igen. Hon hade även genom att vid ett par tillfällen rycka i sidled försökt få stopp på den genom att tippa över den på sidan, men konstruktörerna hade tydligen byggt ett otippbart monster till leksak. Den enda effekt det hade fått var att hennes stackars bröstvårtor hade blivit ännu ömmare.

Hon var vid det här laget genomvåt av svett och undrade smått desperat hur länge valpens batterier egentligen skulle räcka. Med det frenetiska skuttande och skällande den hade uppvisat hittills tyckte hon att dess energi borde ha tagit slut för länge sedan, men den uppvisade inte minsta tecken på avmattning. Hon kastade en vädjande blick mot "husse" som satt i soffan, men han satt fortfarande och såg hejdlöst road ut av spektaklet medan han mumsade i sig kakor och bullar med saft till. Men han uppfattade ändå hennes blick, svalde en stor tugga och sade med ett brett flin:

"Jag funderar faktiskt på att köpa en till. Det vore intressant att se den kopplad antingen till ett par blygdläppsklämmor eller till varsin bröstvårtsklämma och hur du hanterar det när de börjar dra åt var sitt håll..."

Hon kved högt bakom munkavlen vid tanken på att han säkert utan ett ögonblicks tvekan skulle genomföra idén...