Minimalism

BDSM-scen av Magnuz Binder.

En halvtimme hade han sagt. Den måste väl ändå ha gått nu! Hon var genomblöt av svett och hennes ben skakade. Ja faktum var att hela hon skakade av utmattning och ansträngning.

Hon borde ha förstått att han hade en sällsynt jävlig idé på gång redan från början. En munkavle, 4 japanska syklämmor och tre längder paketsnöre hade varit allt han tagit fram. Inga bojor, inga rep, inga kedjor, inga lås, inga pluggar, utan bara det.

Först hade han bundit ihop hennes tummar i en konstig vinkel bakom hennes rygg. Hon hade prövat att vränga loss dem medan han hade pressat in munkavlen i hennes mun och spänt fast den, men det tunna paketsnöret hade snabbt övertygat henne om att det inte var någon bra idé.

Sedan hade han dragit de långa fria ändarna av snöret fram över hennes axlar och fäst en klämma i vardera änden. Hon hade gnytt till och bitit hårt i munkavlen när han hade lyft upp hennes händer bakom ryggen till strax under skulderbladen så att han kunde fästa klämmorna på hennes bröstvårtor. När han hade släppt hennes händer bakom ryggen hade de sjunkit och belönat henne med ett smärtsamt ryck i bröstvårtorna, men hon hade snabbt parerat och så länge hon höll händerna uppe i höjd med skulderbladens underkant var snörena slaka och arrangemanget fullt uthärdligt.

Sedan hade han lotsat henne till platsen mitt i rummet under den tomma lampkroken, böjt sig ned och knutit ihop hennes stortår med det andra av paketsnörena. Efter litet måttning hade han knutit fast en klämma i vardera av de fria långa ändarna av det snöret också. Där och då hade hon börjat förstå att hans idé knappast skulle bli särskilt bekväm.

När han hade fört upp klämmorna mot hennes blygdläppar hade hon kunnat konstatera att han hade måttat dåligt, snörena var nästan två decimeter för korta för att de skulle nå upp. Trodde hon! Hon hade tvekat när han kommenderat henne att böja på knäna men hans hårda grepp om hennes inre blygdläppar med det åtföljande draget nedåt hade snabbt övertygat henne om att följa hans uppmaning. När hon hade sjunkit ned tillräckligt långt hade han fäst klämmorna i vardera av hennes yttre blygdläppar. Så länge hon inte försökte sträcka på benen var även det arrangemanget fullt uthärdligt även om hon misstänkte att den svidande värken i blygdläpparna knappast skulle bli bättre med tiden, och framförallt ville hon inte tänka på vad det skulle bli av den när det var dags att ta loss klämmorna.

Men den oron hade snabbt överskuggats av undringarna över vad han hade tänkt sig med den tredje, kvarvarande snörlängden. Hon hade inte behövt vänta länge för att få svaret. Han hade sträckt sig upp och fäst det sista snöret i takkroken. Hon blev alltid lika fascinerad över hans smått otroliga räckvidd. För henne var taket en ouppnåelig himmel medan han inte ens behövde ställa sig på tå för att nå det. Men den fascinationen hade snabbt jagats bort av hans nästa steg. Han hade dragit snöret från takkroken under snörena som förband hennes tummar med bröstvårtsklämmorna bakom hennes nacke och dragit åt uppåt. Det plötsliga och smärtsamma draget i hennes bröstvårtor hade fått henne att räta på benen med resultat att det ännu smärtsammare rycket i hennes blygdläppar hade fått henne att skrika högt bakom munkavlen.

Hon hade försökt parera, men hur hon än hade gjort hade klämmorna slitit i antingen henne bröstvårtor, blygdläppar eller både och. Till sist hade hon lyckats att genom att masa upp händerna så högt hon kunde mellan skulderbladen och en noggrannt avvägd knäböjning få sträckningen både av bröstvårtorna och blygdläpparna någorlunda uthärdlig. Vid det laget hade han redan knutit ihop snöret från taket i en lös ögla som snörena till hennes bröstvårtsklämmor kunde löpa nästan fritt genom. Det hade inte tagit henne många sekunder att lära sig att minsta rörelse av armar eller ben förvandlade det näst intill uthärdliga status quot till en outhärdlig pina. Så det enda hon kunde göra var att försöka stå så stilla som möjligt med böjda knän och händerna så högt upp mellan skulderbladen som möjligt.

Han hade kysst henne lätt på vardera tårvåta ögonlocket innan hade tagit ett steg tillbaka och förkunnat att han tänkte lämna henne så i en halvtimme innan det var dags för nästa övning.

Det var eoner sedan nu. Först hade hon undrat litet över vad nästa övning skulle bli, men redan efter några minuter hade hennes värkande lårmuskler börjat darra så att hon var tvungen att fokusera helt på att försöka bibehålla sin ställning och den ömtåliga balans hon uppnått. Ytterligare en stund senare hade det visat sig omöjligt och hon stod nu och svajade långsamt upp och ned åstadkommande ömsom intensiva smärtvågor från skötet och från brösten, trots att hela hennes medvetande var fokuserat på att försöka återfinna den ömtåliga balansen. Och Gud visste hur lång stund som var kvar av halvtimmen...