Repgångare

BDSM-scen av Magnuz Binder.

Hon tog ett steg till och stålsatte sig mot sensationerna i sitt sköte. Hennes könsdelar kändes som ett flått, rått köttstycke. Det grova hamprepet hon stod grensle över och som löpte mellan hennes blygdläppar hade inte varit snällt mot henne. Han hade spänt det från ett dörrhandtag i hallen, tvärs genom vardagsrummet och till arbetsbänken som stod förankrad inne i hobbyrummet, vilket gav det en fri löplängd på cirka sex meter. Egentligen satt det nästan i hennes midjehöjd, men hennes sköte tvingade ned det till grenhöjd och eftersom repet var hårt spänt redan från början resulterade det i ett hårt tryck uppåt. Den enda trösten i sammanhanget var att hennes högklackade skor lyfte henne tillräckligt för att trycket inte skulle bli helt outhärdligt.

Hon hade gärna klivit av från repet, men två små detaljer hindrade henne. Den ena var att han hade bundit ihop hennes knän strax ovanför låren, den andra var att han dessförinnan hade förseglat hennes sköte med två japanska syklämmor som klämde ihop hennes yttre blygdläppar så att de omslöt repet helt. Hennes sköte fungerade som en kabeltunnel åt repet, öppet framtill och baktill, men säkert försluten i två punkter på mitten. Det sistnämnda arrangemanget såg också till att repet hela tiden låg dikt an mot insidan på hennes yttre blygdläppar, hennes inre blygdläppar och klitoris. Och även om inte de två små arrangemangen hade varit var hon osäker på om hon hade klarat att kliva av repet med balansen i behåll med händerna högt lyfta och hopbundna uppe mellan skulderbladen bakom hennes rygg som de var.

Så långt var det obekvämt men uthärdligt. Det som gjorde arrangemanget rent diaboliskt var det snöre som var fäst i den främre av de två syklämmorna. Den löpte från syklämman, längs repet framför henne till en liten vinschmotor som satt monterad på arbetsbänken. Vinschen var nedsatt på lägsta hastighet vilket innebar att den tog hem snöret med en hastighet av bara några millimeter i sekunden. Det i sin tur innebar att det skulle ta den cirka en halvtimme att ta hem hela den ursprungliga längden på sex meter. Och det i sin tur gav den minimihastighet med vilken hon var tvungen att förflytta sig med repet skrapande och gnidande mot sina känsligaste delar för att inte syklämmans sträckning av hennes blygdläppar skulle bli omöjligt smärtsam.

Hon hade snabbt insett att det bästa var att försöka hålla sig ett steg före vinschen för att åtminstone slippa den extra plågan av tänjda blygdläppar, men redan efter den första metern krävdes det en enorm självövervinnelse för att tvinga sig framåt och därigenom låta repets grova yta skava ännu mer i hennes redan mycket ömma sköte. Nu, efter två meter, var hon övertygad om att hennes inre var ett enda stort skavsår. Det kändes i alla fall så, och varje litet steg hon tog gjorde det hela ännu värre.

Hon vred på huvudet och tittade vädjande på honom. Han tittade upp från soffan och mötte hennes blick med ett brett flin. Hon försökte se ännu mera vädjande ut och blinkade för att försöka pressa fram en tår som kanske kunde beveka honom. Med munnen fylld av en enorm svamp och noggrant förtejpad var hennes ögon det enda som stod henne till buds för att försöka resonera med honom, men han bara log ännu bredare och pekade mot dörren till hobbyrummet utan att säga något. I samma stund kände hon sina blygdläppar börja tänjas av den sakta men säkert arbetande vinschen. Hon kved till bakom munkavlen och försökte snabbt komma ikapp för att slacka snöret till blygdläppsklämman igen, med resultatet att hennes inre skavdes upp än mer hårdhänt av det grova repet när det förhållandevis snabbt passerade genom hennes sköte.

Hon kved igen när hon tittade på repet framför sig och insåg att hon inte ens avverkat hälften ens. Och det var den lätta halvan. På de kvarvarande metrarna av repet hade han slagit knutar med några decimeters mellanrum. Hon ville inte ens tänka på hur det skulle kännas när de tvingades igenom hennes sköte. Men hon insåg att hon bara om några få minuter skulle tvingas att ta reda på det...