Larvigt

BDSM-scen av Magnuz Binder.

"När du vill komma loss ligger nycklarna i hörnet mittemot mikrovågsugnen i köket. Lycka till!"

Han kunde bara le strålande åt det trumpna, misstrogna uttrycket i hennes ansikte när hans ord och innebörden i dem sjunkit in. En sista smekning över hennes hår och rygg innan han avslutade med en rejäl klatsch på skinkan och reste sig upp. Till synes lugnt gick han in i vardagsrummet och slog sig ned framför TVn.

Efter en stund hörde han hur hon började röra på sig. Små dunsande, hasande och metalliskt klirrande ljud hördes inifrån sovrummet, utöver det låga, dova surrandet som stadigt tilltog i styrka. Sakta kom hennes huvud till synes i dörröppningen, med munnen fullproppad av en stor, röd gummiboll som var fastspänd med en rem runt nacken. Sedan följde bit för bit av hennes kropp när hon ålade och hasade sig fram, långsamt, ansträngande och plågsamt. Hennes förflyttning på mage var inte överdrivet snäll mot hennes bundna, svullna och känsliga bröst, som nu närmast fungerade som stödpunkter mot golvet, ömsom plattades ut, ömsom närmast bobbade upp och förflyttades framåt likt en fjärilslarvs vårtfötter. Men de verkade ändå fungera hyfsat som surrogat för hennes händer som var oanvändbara där de satt stadigt hoplåsta bakom hennes rygg.

Trots att de båda äggvibratorerna var djupt instoppade i hennes underliv och hölls på plats där av ett grovt, tajt rep runt hennes midja och mellan hennes skinkor och blygdläppar så ökade ändå ljudet från dem märkbart när hennes underkropp och hennes fötter, uppdragna mot händerna i en stram hogtie, blev synliga i dörröppningen. Hennes höfter och knän fungerade klumpigt som ersättningsextremiteter där hon makade sig framåt, men det gick ändå.

Tröskeln blev hennes första verkliga prövning, den första av tre likadana på vägen mot nycklarna. Han försökte verka fokuserad på TV:n men kunde inte låta bli att le litet när han såg hur hon på skonsammast möjliga sätt försökte maka sina bröst över den kantiga upphöjningen, innan hon fortsatte åla och krumbukta sig fram. Hennes blick mot honom ovanför munkavlen var en underbar blandning av vädjan, frustration, beslutsamhet och ursinne, skiftande med nästan varje rörelse hon åstadkom, beroende på vilken av känselsensationer från hennes underliv, bröst eller redan utmattade muskler som dominerade. Hans intention var egentligen att verka oberörd och ointresserad, fokuserad på TV:n, men när hon lyckats maka hela sin kropp över den första tröskeln kunde han inte låta bli att ge henne ett varmt, uppmuntrande leende och en liten applåd.

Sakta och plågosamt förflyttade hon sig vidare över vardagsrumsgolvet. Han hade egentligen inte koll på tiden, men han noterade att det tog henne ca en kvart eftersom det ganska precis fyllde ut utrymmet mellan två reklampauser i TV-programmet. När hon lyckats hasa halva sin kropp över tröskeln mellan vardagsrummet och hallen var han nästan frestad att ge henne en ny liten applåd och ett uppmuntrande tillrop om bara hälften kvar, men något i en del av de blickar hon kastat åt hans håll under ålandet över vardagsrumsgolvet fick honom att inse att det kanske vore att utmana ödet. Hon, eller kanske snarare han, borde ha ca ytterligare en halvtimme på sig innan hon var framme vid nycklarna, och han börjar fundera på om hon skulle ha lyckats matta ut sig själv så fullständigt vid det laget att hon var ofarligt, eller om han borde göra sig klar att åka iväg och handla eller något några timmar, veckor eller emigrera för gott...