Rörelsevakt

BDSM-scen av Magnuz Binder.

"Ha det så bra" sade han med ett flin och släckte ljuset.

Och där stod hon på knä i mörkret. Trästaven som han hade bundit fast i hennes knäveck förhindrade henne från att sjunka tillrätta, att räta på benen, att föra ihop knäna eller att tippa omkull på sidan. Med händerna stadigt bundna bakom ryggen kunde hon inte göra ett dyft åt det heller. Och den stora munkavlen som fyllde hennes mun gjorde att hon inte ens kunde beklaga sig över sin belägenhet. De två hårda, taggiga metallklämmorna som bet in i hennes bröstvårtor gjorde inte saken ett dugg bättre.

Den enda trösten han hade lämnat henne var den stora vibrerande dildon som oförtröttligt brummade i hennes sköte. Det vill säga, i vanliga fall hade det varit en tröst som antagligen hade fått henna att njutningsfullt svaja och vrida sig, men just nu var den snarare en spik i hennes kista. För hon kunde inte tillåta sig att röra sig det allra minsta. Det hade han sett till.

På fönsterbrädan, knappt urskiljbara i mörkret låg två mannicker. Den ena, hade han förklarat, var hans gamla modelljärnvägstransformator från Märklin. Den andra var en nyinköpt rörelsevakt från Clas Ohlson. Rörelsevakten var riktad mot henne, och minsta rörelse som dess infraröda sensor upptäckte gjorde att strömmen till transformatorn slogs på i minst 10 sekunder, även efter att rörelsen upphört. Transformatorn i sin tur matade ut 16 volt växelspänning i de tunna ledningarna till hennes bröstvårtsklämmor.

Han hade redan demonstrerat, genom att släcka lyset och själv glatt vifta med handen framför detektorn. Resultatet hade blivit ett slags perpetum mobile, där strömmen som rev och slet i hennes redan misshandlade, klämda och känsliga bröstvårtor fick henne att vrida sig nog för att hålla rörelsevakten påslagen och därigenom fortsätta tortyren av hennes bröstvårtor. Enda sättet att avbryta det hela var att trots pinan hålla sig helt orörlig i 10 sekunder, eller, som han hade gjort vid demonstrationen, bryta strömmen manuellt. Men nu var han inte längre där och kunde göra det, och hon var övertygad om att han, även om han skulle höra hennes kvävda kvidanden och ylanden bakom munkavlen, inte skulle falla till föga utan låta henne klara det själv, på det enda möjliga, men ändå nästan omöjliga, sättet.

Hennes knän värkte redan av den obekväma och ansträngande ställningen. Behovet av att försöka skifta ställning växte snabbt. Lika snabbt växte frustrationen av att behöva hålla sig stilla trots den ljuvliga stimulansen mellan hennes ben. Men ingetdera kunde hon kosta på sig att göra något åt. Hans demonstration hade varit enkel och effektiv i att övertyga henne om nödvändigheten av att inte försätta sig i samma outhärdliga situation igen. Så hon bet ihop hårt om bollen och stålsatte sig, både mot smärtan i benen och bröstvårtorna, och mot den växande känslan i skötet.

Men i takt med att hennes upphetsning ökade så ökade också lusten att få känna på en hämningslös orgasm kryddad av 16 volt växelspänning pirrande genom bröstvårtorna. Och ju svagare blev den hämmande tanken om strömmen som skulle fortsätta bita och riva i hennes hull alldeles för länge efter att orgasmen och njutningen klingat av, hur upplevelsen skulle förvandlas från en skarp krydda till en ren plåga. Frågan var bara vad som skulle förråda henne först, hennes lust och fantasi eller hennes kropp. För hon visste redan att hennes förnuft och kontroll höll på att förlora kampen och att det bara var en tidsfråga...