Kommunicerande kärl

BDSM-scen av Magnuz Binder.

F-n ta hans perverterade fantasi. Hennes armar värkte, sammanbundna och sträckta upp över hennes huvud, som de varit den senaste timmen . Hennes händer värkte, hårt knutna och hoptejpade som de varit i vad som kändes som evigheter. Hennes ben värkte, brett isärbundna som de varit lika länge. Hennes käkar värkte, isärtvingade som de var av den stora gummibollen mellan hennes tänder. Hennes bröstvårtor värkte, av de hårda klämmorna som drog i dem. Hennes blygdläppar värkte också dovt, även de av ett par hårda klämmor.

Sträckningen av hennes bröstvårtor hade ökat över nivån där den var tolerabel, och med möda lyckades hon trycka ut bollen i munnen tillräckligt långt för att få sina läppar att sluta tätt runt den. Med en ansträngning lyckades hon skapa ett undertryck i munhålan så att vatten sögs ur 1,5-litersflaskan som var fäst vid kedjan mellan hennes bröstvårtsklämmor, genom slangen som var nedstucken i flaskan, genom hålet som var borrat genom munkavlen, in i hennes munhåla och ned i hennes svalg. Hennes vidöppna mun gjorde att hon inte kunde svälja ordentligt utan fick vara väldigt försiktig så att hon inte fick vattnet i vrångstrupen. Efter evighetslånga sekunder lättade sträckningen av hennes bröstvårtor när hon lyckats suga i sig så mycket vatten ur flaskan att belastningen på bröstvårtsklämmorna lättade märkbart.

Men det var bara en tillfällig respit, för ur den stora hinken som hängde uppe i taket så fortsatte vattnet att långsamt rinna ned genom en annan slang, ned i samma flaska som hon nyss sugit nästan tom. Om det inte varit för hans genidrag att tejpa ihop hennes händer till oanvändbara tassar hade hon för länge sedan slitit slangen ur flaskan och fått slut på eländet, men som det var nu var hennes enda sätt att förhindra att flaskan så småningom belastade hennes bröstvårtsklämmor med halvannat kilo att försöka suga den tom. Vid det här laget måste hon ha sugit i sig och svalt flera liter vatten, och det kändes mer och mer i hennes blåsa.

Kissnödigheten hade sakta vuxit till en dov värk, men hon kämpade desperat för att knipa igen. För i klämmorna i hennes blygdläppar hängde en 2,5-litershink, rakt under hennes sköte. Om hon släppte kontrollen över blåsan skulle kisset strila ned i hinken och dess tyngd belasta hennes blygdläppar. Hon visste med sig att hon inte kunde hålla emot hur länge som helst, men så länge hon bara kunde skulle hon kämpa emot förnedringen att tvingas kissa stående som hon var och att därmed dessutom bidra ytterligare till sina egna plågor.

Så hon stod där och knep, försökte fördela belastningen av sin kroppsvikt mellan sina värkande ben och sina minst lika värkande armar, och kisade då och då upp genom svetten som sved i hennes ögon mot honom, i hopp om att kanske kunna beveka honom att befria henne. Men varje gång hon lyckades få ögonkontakt med honom där han satt vid datorn möttes hon bara av ännu ett av hans solvargsleenden. Även om hon hatade sin nuvarande situation kunde hon inte låta bli att värmas av det där leendet, till och med när det som nu pös av självbelåtenhet. Och någonstans innerst inne så älskade hon ändå både honom och hans uppfinningsrikedom, och det faktum att det var hon som fick utgöra målet för den.